Stäng
december 16, 2014
Nils Westling, medarbetare
Aktivister utklädda till några av världsledarna vid klimatmötet i Lima i Peru. Foto: Martin Mejia/AP/TT

Klimatmöte i Lima – är lite bättre än inget?

Civilisationen ska räddas i Paris nästa år. Så ser planen ut. Då ska världens ledare signera det avtal som ska få världens utsläpp av växthusgaser att vända nedåt. Så är det bestämt.

Enligt samma planering skulle världens länder lägga de sista pusselbitarna på plats under mötet i Lima som tog slut i helgen. Det verkar ha gått ungefär enligt planerna.

Men det finns få skäl att vara nöjd.

Så har det tenderat att se ut i klimatprocessen efter haveriet i Köpenhamn 2009 och sedan Kyotoprotokollet blivit urvattnat. Ambitionsnivån har sänkts, så även om planen följs någorlunda, är det ingen som kan hävda att vi undviker en katastrofal klimatförändring på det här sättet.

Och egentligen är det inte så svårt att förstå. FN-förhandlingarna bygger på konsensus, vilket betyder att de ”sämsta” länderna får oproportionerligt mycket makt att hålla tillbaka ambitionsnivån.

Vet ni förresten varför man bestämde att det avgörandet steget skulle tas just på Parismötet i december 2015? Det ryktas att man satte schemat utifrån att avtalet skulle kunna signeras medan Barack Obama fortfarande är president i USA. Risken att en republikan tar över 2016 är alltför stor, och få saker vore lika förödande för den globala klimatpolitiken som att en vetenskapsföraktande dåre tog över Vita huset i det avgörande ögonblicket.

Därför måste man se klimatförhandlingarna som en balansgång. Även om de flesta inser att det görs för lite och går för långsamt, så måste man också inse att det finns en överhängande risk att ett enskilt land säger stopp och att allt blir ännu sämre.

Många har börjat tappa tron på det där magiska som var tänkt att hända i Paris om ett år (läs exempelvis Grön Ungdoms Lorentz Tovatts reflektioner). Det betyder inte att det är oviktigt vad som händer där: med ett någorlunda okej avtal sätts ett golv för klimatpolitiken.

En lägstanivå – som förvisso kommer innebära naturkatastrofer, svält, lidande och flyktingströmmar – men kanske lite mindre av det än om vi inte lägger det där golvet i Paris.

Och sen då? För vi kan väl inte nöja oss så? Nädå. Om det är något som S-MP-regeringen lyckats visa under sin korta period som regering så är det att ett litet land som Sverige kan inspirera. Det visar inte minst erkännandet av Palestina, som snabbt fick flera andra länder att följa efter, samt Sveriges bidrag till den så kallade ”gröna klimatfonden” som också verkar ha satt igång en våg av bidrag till fonden.

Låt oss fortsätta på samma tema. Låt oss skrota den där idiotiska Förbifart Stockholm och börja bygga ett modernt samhälle som kan inspirera andra länder att följa efter.

 

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se