Stäng
augusti 1, 2017
Hanna Gustafsson, bloggare
Jennifer Grey som Frances "Baby" Houseman och Patrick Swayze som Johnny Castle.

Klass, kön och manliga objekt – ”Dirty Dancing” firar 30 år

Denna månad är det 30 år sedan filmen Dirty Dancing hade premiär. Bli därför inte förvånad om du under augusti månad ser en generation kvinnor någonstans mellan 40-50 år, fira denna feministiska milstolpe.

1987 var året då börsen kraschade, läkemedlet Prozac debuterade på den amerikanska marknaden och skapade debatt om ”lyckopiller”, och tecknade familjen The Simpsons syntes på tv för första gången. Allt var alltså annorlunda, och samtidigt väldigt mycket exakt samma som idag.

Om du någon gång från och med detta år fram till idag ställt dig frågan hur en romantisk ungdomsfilm lyckats bli en feministisk klassiker, ska jag nu försöka förklara det för dig.

Du kanske tror att Dirty Dancing är en film om dans. Då har du fel.

Dirty Dancing handlar om Frances, en 17-årig tjej från den amerikanska övre medelklassen under tidigt 60-tal. Hon ska snart börja studera ekonomisk politik i utvecklingsländer och ”rädda världen” medan hennes föräldrar förväntar sig att hon ska utbilda sig och sedan gifta sig med någon från Harvard.

Vi får följa Frances första möte med den riktiga världen, och den klassdiskriminering och könsdiskriminering som råder där. En värld där – för att citera kyparen Robbie och filmens enda riktiga skurk – ”några människor räknas, andra inte”. Samtidigt som han säger det ger han, som för att riktigt cementera sin skurkstatus, Frances en tummad kopia av Ayn Raynds The Fountainhead där han gjort ”många anteckningar i marginalen.”

Dirty Dancing är alltså inte en dansfilm. Filmens dansscener används genomgående för att illustrera klass och klasskillnader, men de är också metafor för sex. Variationen av olika dansscener – kille/tjej, tjej/tjej, och några scener ”på egen hand” – är en så övertydlig metafor för Frances egna sexuella utforskande att det nästan känns fånigt att nämna det.

Och det är klart, om dans är en metafor för sex antar jag att man kan säga att Dirty Dancing handlar om dans. Man skulle till och med kunna säga att det är en av tidernas bästa ”dansfilmer.”

Det är just filmens hantering av sex som gjort att Dirty Dancing idag anses vara en feministisk klassiker. Sex och abort. Och ”den kvinnliga blicken”. Look, I’ll come in again.

Just perspektivet på abort är också fråga som gett filmen dess feministiska status. Frances möte med den hårda verkligheten kretsar kring hennes möte med Penny, en dansare som blir gravid och i panik inför att förlora sitt jobb och ekonomisk misär tvingas betala för en olaglig abort utförd av en berusad läkare och ingen bedövning. Hon slipper dock dö på detta grymma sätt, som oräkneligt antal kvinnor innan henne gjort. Och det är här som Dirty Dancing går från en romantisk mainstreamfilm till en feministisk klassiker.

Skulden för det som händer Penny läggs helt och hållet på bristen på säker abort för kvinnor. När Penny får tillgång till en riktig läkare tillfrisknar hon snabbt och slipper några övriga konsekvenser av aborten. Jag är inte ens säker på att en kvinna som gör abort i en film idag – särskilt en mainstreamfilm riktad till ungdomar – skulle få lov att vara så tydligt utan skuld.

”Den kvinnliga blicken” är filmens tredje feministiska ämne. Den ligger inte bara i hur Frances betraktar Johnny Castle utan också i hur Johnny porträtteras. Trots att Johnny är den äldre och mer erfarna av de två är han inte sexuellt aggressiv. Vilket annars är ett vanligt drag hos manliga sexobjekt i filmer riktade till unga tjejer – så att ingen ska få för sig att tjejer kan leva ut sin sexualitet och sin lust utan ett inslag av fara, antar jag.

Johnny Castle, däremot, ägnar väldigt lite tid åt att vara macho. Visst, de ger honom den obligatoriska slå-ned-the-bad-guy-scenen, men resten av filmen spenderar han mest med att visa känslor, säga nej till sex, vägra skryta om sina sexuella erövringar och vara mer investerad i hans och Frances förhållande än hon är.

Att det är Frances som tar det sexuella initiativet är enormt viktigt. Jag vet inte hur många filmer jag såg under min uppväxt där tjejer som tar sexuella initiativ används för att visa att sådana tjejer inte är värda killars kärlek eller biopublikens sympatier. För alla oss som växt upp med denna trope var Dirty Dancing en välbehövlig paus.

Om du tagit dig ända hit utan att förstå grejen med Dirty Dancing så får vi nog helt enkelt komma överens om att vara oense. Istället tycker jag du ska sätta dig bekvämt tillrätta i soffan, hälla upp ett glas vin och se scenen där Johnny mimar till låten I’ve Had The Time Of My Life.

För att ohämmat njuta av en romantisk dansfilm från 80-talet, även om man inte ser något som helst mer i den än så, har aldrig skadat någon.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler