Stäng
april 19, 2018
Jenny Nguyen, praktikant
Stockholms universitet. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Klart de inte vill göra upp med orättvisan

Hur kuvar man effektivt krav på förändring? Genom att säga att förändring helt enkelt inte behövs.

Denna trötta metod används i dag av forskare som i SvD argumenterar att ”det inte finns något stöd för teorin om en generell könsmaktsordning vid högskolorna”.

Artikelförfattarna hänvisar till medarbetarenkäter om förekomsten av sexuella trakasserier vid olika högskolor. Detta utgör alltså grunden för deras slutsats: att det bara är ett lågt antal kvinnor som uppger att de har blivit utsatta för sexuella trakasserier innebär de facto att det inte finns någon könsmaktsordning vid högskolorna.

Men enkätundersökningar är inte en exakt skildring av helheten. Tvärtom är de trubbiga redskap som inte ger utrymme för komplexitet. Dessutom är sexuella trakasserier bara en av många delar i en könsmaktsordning. Allt detta är någonting som inte minst forskare borde vara mycket väl medvetna om.

Så varför envisas med en så dåligt underbyggd slutsats?

Här är den brännande punkten: utan förekomsten av orättvisa verkar status quo rimligt.

Därför kritiserar artikelförfattarna bland annat användningen av strategin “jämställdhetsintegrering”, som går ut på att jämställdhetsperspektiv ska finnas med när alla beslut fattas, på alla nivåer och i alla steg.

Debattartikeln menar att sådana reformer är radikala. Andra skulle det nog snarare se det som det minsta man kan göra, med tanke på hur situationen inom akademin ser ut i nuläget.

Under #akademikeruppropet finns 2 400 vittnesmål om de makthierarkier och det förtryck som leder till sexuella övergrepp, avbrutna karriärer och psykisk ohälsa för kvinnor inom akademin. Uppropet är en gemensam smärta, ett sätt att tillsammans säga: det här är vår verklighet och den måste förändras.

I dag utgörs i snitt endast 27 procent av professorerna av kvinnor, men på vissa fakulteter är siffran så låg som 8 procent. Flera CV-studier visar på “unconscious bias” – att även vid samma meriter kommer en manlig kandidat vanligtvis att väljas framför en kvinnlig.

I övrigt finns det mycket forskning som visar att studenter systematiskt ger manliga föreläsare högre utvärderingar än kvinnliga, att män hellre citerar andra män än kvinnor – och att kvinnor som är medförfattare till män ofta bedöms lägre än män som är medförfattare till andra män.

Forskarnas debattartikel kan därför bara tolkas som en del av motståndet mot #metoo och den feministiska rörelsen. Tragiskt, men också väntat. I respons till kollektiva krav på förändring finns det alltid de som sätter sig på tvären. Den gruppen utgörs, föga förvånande, oftast av de som känner sig hotade.

Men vi andra, vi har allt att vinna. Därför kommer vi att fortsätta kämpa.

Eller, som #akademikeruppropet formulerade det:

”För alla som verkat inom universitetsvärlden före oss, för oss mitt i den och för alla unga kvinnor som drömmer om att vara en del av den:

Vi kräver att den sexism som kvinnor utsätts för inom akademin tas på allvar och får ett slut.”

Sök på Politism.se