Stäng
november 20, 2016
Politism, redaktion

Katastrofen – Ett utdrag ur ”Modeslavar”

Texten är ett utdrag ur ”Modeslavar”, en reportagebok om modeindustrin. Här blottläggs verkligheten bakom de stora klädföretagens hållbara fasad och konsekvenserna av en affärsmodell som går ut på att jaga världens lägsta priser. Boken är skriven av Tobias Andersson Åkerblom, Moa Kärnstrand och gavs ut i september 2016 av Leopard förlag.

Texten publiceras i ett samarbete mellan Leopard förlag och Politism. Leopard förlags författare kommer att återkomma på Politism en gång i månaden.

Irin skriker tills det känns som om lungorna brinner. Hon skriker efter sin man, hon prövar med Al-lah. Dammet får henne att hosta, det letar sig in överallt. Över ryggen vilar någonting väldigt hårt och tungt, hon kan knappt röra en enda kroppsdel förutom ena foten. Och så munnen, den som skriker tills rösten inte håller längre. Runt omkring henne finns tusentals människor som hon. Alla dessa shalwar kameezer som för bara några minuter sedan var ett myller av färger på de tunna kvinnornas kroppar är nu dammiga, blodiga tygstycken som rivits sönder av massorna av krossad betong och tegel.

De som klarat sig från att hamna under betongblocken klättrar över Irin. Deras desperata rop och gråt fyller hennes huvud. Herregud, var är hennes man? De hade ju sprungit tillsammans när de hörde det öronbedövande dånet och även han stod på trappavsatsen när den gav vika under hennes fötter. Hon försöker att vicka på foten så att någon ska se att hon ligger där. Försöker att pressa fram ett rop till, men dammet täpper till strupen. Alla skriker, klänger, pressar för att leta efter vägar ut ur vad som blivit kvar av åttavåningsbyggnaden där hundratals, kanske tusentals symaskiner bara en kort stund tidigare surrat som vilken annan dag som helst.

Redan morgonen före började det märkliga. Irin Akter, 24 år och hennes man Ohidul Islam, 28 år, var framme vid sina jobb i Dhaka, Bangladesh, vid åttatiden på morgonen. De tog trapporna upp till tredje våningen och fabriken New Wave Bottoms, där de båda jobbade som kontrollanter av de klädesplagg som sedan skeppades till kunder som brittiska lågpriskedjan Primark.
– Några av arbetarna hade sett sprickor i en av pelarna, berättar Ohidul.

Sprickorna fanns i taket också. Även Irin noterade hur pelaren på våningsplanet där hon och maken jobbade hade krackelerat i putsen. Den här morgonen skickade fabrikscheferna hem arbetarna.
– De sa att de skulle kontrollera, säger Ohidul.

Han tystnar och sätter händerna på kanten till byrån i det rum där paret nu bor. Han måste luta sig för att orka stå. På gården utanför stojar några barn. De råkar till sin förtjusning riva ner de färggranna klänningarna och byxorna som hänger på tork i solen.

När Irin och Ohidul kom tillbaka till New Wave Bottoms vid lunch fick de ledigt också resten av dagen. Vilket välkommet avbrott! Annars jobbade paret hela tiden: elva, tolv timmar om dagen, med någon ledig fredag då och då. Nästan all sin vakna tid tillbringade de i fabriken.

Men en svag, gnagande oro hade slagit rot i Irin. Dagen därpå, den 24 april 2013, var en het och torr dag i Dhaka, Bangladesh. Torrperioden gick mot sitt slut och växtligheten runt huset där Irin och Ohidul hyrde ett enkelt rum törstade efter det första regnet. Paret steg upp tidigt och åt frukost tillsammans. Rejält med ris och grönsaker, för de planerade att hoppa över lunchen.
– Vi struntade i att ta med oss något att äta som vi alltid brukade göra, för vi tänkte att vi kanske skulle få en dag till ledigt, säger Ohidul.

Sedan promenerade de längs industriområdet Savars sandiga vägar de två kilometerna, som en del i en armé av arbetare på för att sy kläder. Trafiken var lättare än vanligt på Dhaka–Aricha Highway den här morgonen eftersom en strejk, utlyst av landets politiska opposition, pågick sedan två dagar tillbaka.

Åttavåningshuset där deras arbetsplats låg hade fabriker inhysta på de sex översta våningsplanen. De två nedre planen, som fylldes av butiker och kontor, täcktes av en fasad i blåfärgat glas som glittrade i morgonsolen. Ovanför glaset reste sig stora blekröda bokstäver: Rana Plaza. Byggnaden var redan högre än de omgivande husen i industriområdet, men ändå hade påbyggnaden av en nionde våning nyligen startat. Egentligen var huset inte alls tänkt att inhysa fabriker utan bara kontor och butiker.

Utanför fabriksbyggnaden hade en stor grupp arbetare samlats. Det var oro i luften. En del vägrade att gå in, trots att klockan var åtta och skiftet hade börjat. Paret tvekade. Irin tänkte på sprickorna. Det var så märkligt hur de hade färdats uppåt i huset, som ett rutnät av små, små blodkärl. Hon såg att butikerna i byggnadens bottenplan var stängda och tömda på människor. En skylt visade att också en filial till banken Brac, som hade kontor på andra våningen, var stängd. Skylten hade suttit där sedan dagen innan.
– Vår chef kom ut och sa till oss att om vi inte gick in och arbetade skulle vi bli utan lön för hela månaden. Så vi var tvungna att göra det. Men jag var rädd, säger Irin.

Stegen upp mot tredje våningen kändes tunga men hoten om den uteblivna månadslönen var avgörande. Om de hoppade över en arbetsdag kunde de bli av med den lilla bonus som de hade rätt till om de varit på jobbet alla månadens arbetsdagar. Och att sluta i fabriken på stående fot var inte ett alternativ. Då skulle de aldrig få ut sina innestående löner.

Men vad Irin och Ohidul inte visste var att den ingenjör från de lokala myndigheterna som dagen innan blivit inkallad för att kontrollera byggnaden hade varnat för att huset inte var säkert att vistas i. Han hade rekommenderat att byggnaden stängdes av och undersöktes av experter från ett av landets tekniska universitet.

En del av parets arbetskamrater var redan på plats på New Wave Bottoms och några hade installerat sina barn i det rum där fabriken erbjöd barnpassning under arbetstid. Nervösa diskussioner fyllde lokalerna, som var upplysta av kalla lysrör. Runt en pelare i salen med alla symaskiner stod New Wave Bottoms chefer och studerade sprickorna, som hade blivit större sedan dagen innan. Irin och Ohidul gick mot sina arbetsplatser. Efter några minuters dividerande gav sig cheferna av i samlad trupp.
– Precis samtidigt som de gick, gick också strömmen, säger Ohidul.

Elavbrott är ingen ovanlighet i Dhaka och just därför hade alla de fem fabrikerna som hyrde in sig i huset placerat varsin tung dieseldriven industrigenerator på taket. De startade automatiskt, allesammans på en gång, när strömmen slogs av.
– Sedan gick det ungefär en minut. Då skakade byggnaden till och så hördes ljudet. Inte från generatorerna, utan från själva byggnaden. Det lät som ett stort krigsflygplan som gick ner för landning precis bredvid oss.

Ohidul lade ifrån sig de kläder han börjat kontrollera och sprang bort mot sin fru, grep tag i henne och satte av mot trappuppgången. När de började närma sig trapporna sveptes de in i ett dammoln och ett kraftigt luftdrag tryckte dem uppåt och inåt. Det gick inte att se en meter framför sig och det dova men öronbedövande bullret av ett åttavåningshus som rasar bit för bit bäddade in deras skrik. Över 3000 arbetare kämpade för sina liv. Människor hoppade från fönstren. Andra stoppades av vakter när de försökte ta sig nedåt. Ohidul fick ett betongblock i huvudet och det gav honom en rejäl blödande spricka. Han svimmade av när trappavsatsen vek sig under parets fötter, men hann känna att människor trampade över honom för att ta sig mot säkerheten.

Det tog bara några minuter för den första delen av byggnaden att falla samman efter att raset börjat. Efter ytterligare 90 sekunder hade Rana Plaza kollapsat. När Ohidul återfick medvetandet hade det dova bullrandet tystnat. I stället fylldes hans öron av det obeskrivliga lätet av hundratals röster som skrek på hjälp.
– Jag kunde inte andas. Men jag lyckades vända på huvudet och såg att min fru låg bredvid mig, medvetslös. Det var fruktansvärt. Jag tänkte på hur livet skulle bli utan henne och jag började ropa på min gud, berättar Ohidul.

Han ropade även på Irin, men hon reagerade inte. Ohidul kunde inte ta sig till henne, eftersom han var fastklämd mellan två stora block betong.

Samtidigt började människor att strömma till den raserade byggnaden som låg i ett tätbebyggt område omgivet av arbetarslum i form av vindlande labyrinter av jordvägar, plåtskjul och små butiker. Mödrar, makar och barn till de tusentals anställda som varje dag tillbringade sina timmar i Rana Plaza sprang mot platsen. De möttes av vad som liknade följderna av en kraftig jordbävning. Bara den nedersta våningen av åttavåningshuset var närapå intakt. Resten hade förvandlats till en jättelik likkista av betong och metall med stålstänger som stack ur rasmassorna som delar av ett skelett. Sirener och skrik fyllde luften. I Dhakas förintande heta morgonsol var det vanliga människor som tog sig an det inledande räddningsarbetet, klädda i plastsandaler, med bara händer och enkel utrustning som klampor och hammare. De klättrade upp längs ruinerna, rullade ut oklippta balar av tyg och spände upp dem som rutschkanor för att hjälpa skadade ner från de övre våningarna. Andra tog sig in i angränsande byggnader och försökte knacka hål på väggarna för att nå utrymmen där överlevande kunde ha sökt skydd och stängts in. Många av hjälparbetarna var själva textilarbetare, som rusat till undsättning från de många klädfabrikerna i området.

leopardforlag

Sök på Politism.se