Stäng
mars 19, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Hanif Bali (M). Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Kan vi lära oss något av Hanif Bali-skandalen?

Det var i fredags som DN avslöjade misstankar om att ”en främmande makt avlyssnat och varit delaktig i ett försök att misskreditera en svensk journalist”. Om främmande makt ägnat sig åt avlyssning är svårt att spekulera i utan mer information – och debatten som följt har därför i stället handlat mest om Hanif Balis (M) roll.

Det började med att ledarskribenten Patrik Oksanen – den svenske journalist som enligt uppgift skulle misskrediteras –  intervjuade människorättsaktivister från det av Ryssland annekterade Krim. Intervju föregicks av en mailväxling mellan Oksanen och Utrikesdepartementet, som var de som hade bjudit in Skripnuk till Sverige. En typ av mailkontakter som inte på något sätt är ovanliga eller märkliga.

Hanif Bali kom över och publicerade mailen på twitter, som om det fanns något skumt i görningen och en dold agenda bakom kontakterna. När DN frågade honom om hur han fått tag på mailen valde han först att ljuga. Senare berättade han att han fått mailkonversationen av Chang Frick på den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Samma sajt som Patrik Oksanen tidigare skrivit kritiska artiklar om och pekat ut som en aktör som sprider ett Kreml-vänligt narrativ.

Vårdslösheten och obetänksamheten som ligger bakom Hanif Balis agerande sammanfattas ganska bra av försvarsminister Peter Hultqvist (S):
– Det är väldigt anmärkningsvärt att man gör sig till en nyttig idiot i det här fallet och att det avslöjas att en riksdagsledamot från ett etablerat och demokratiskt parti har direkta kontakter med högerextremister.

Att Bali dessutom ljög när han fick frågan är förstås försvårande. Moderaterna har reagerat kraftfullt och markerat mot Balis agerande. Till följd av detta har han lämnat den moderata partistyrelsen och sagt att han nu slutar twittra.

Frågan är vad detta betyder. Det är inte första gången Hanif Bali väljer att ta – eller tvingas ta – twitterpaus, hans sätt att förhålla sig till det offentliga samtalet i sociala medier har kritiserats länge, från både höger och vänster. Redan för sju år sedan, 2011, skrev Expressens ledarsida om Balis ”moderata twitterspyor”. Vi på Politism och andra har också skrivit många artiklar om hans bidrag till det offentliga samtalet. De senaste åren har han blivit allt mer aggressiv och fått ett allt starkare självförtroende i sin retorik. Dels har han stärkts av tusentals högljutt imponerade supportrar som älskar att den amerikanska alt-right-attityden letat sig in i svensk debatt. De tycker helt enkelt att han är jävligt häftig.

Dels har han backats upp av sitt parti på ett annat sätt än förr.

Nyligen kunde vi höra från Moderaternas partiledare Ulf Kristersson att han har lika lite ansvar för moderatpolitikers retorik och debattstil som Stefan Löfven (S) har för Aftonbladets ledarsida. En absurd och lite läskig inställning till förtroendevalda politiker i det egna partiet.

När skandalen blottlagts de senaste dagarna har Kristersson varit väldigt tyst. Han vill inte riskera att smutsas ned på grund av vad Hanif Bali gjort. Det vittnar om att han själv fortfarande inte tycker sig ha något särskilt ansvar för hur ledande företrädare i hans parti beter sig. Det vittnar tyvärr också om att han inte verkar inse att hans förhållningssätt bidragit till Hanif Balis eskalerande omdömeslöshet. Den här frågan är på intet sätt färdigdiskuterad för att Bali nu fokuserar sin opinionsbildning till Facebook. Det är trots allt där han når det stora flertalet av sina fans. Twittertjafsen har märkts mer bara för att makthavare och journalister är närvarande och på hugget där.

En annan grupp som har en läxa att lära av det som rullats upp de senaste dagarna är vi journalister. Förhållningssättet till Nyheter Idag har varit hopplöst naivt.

Etablerade profiler och politiska reportrar har med regelbundenhet länkat till sajten och till synes oreflekterat spridit vidare deras innehåll, när det varit tillräckligt kittlande. Ibland har Chang Frick och redaktionen fått beröm, som om de bara var lite skönt nihilistiska klickjägare. Kopplingarna till Kreml-propagandistiska medier har viftats bort som ett utslag av samma nihilism. Äsch, vadå, liksom.

Visst kan man berömma Nyheter Idag om man nu vill. Men man måste samtidigt förstå att de har en agenda, och att den agendan – till skillnad från andra medier som driver opinion – inte redovisas öppet och uttalat. Nyheter Idag är på så sätt oärliga. Ett tydligt exempel på detta ser vi i hur de förhåller sig till de senaste dagarnas avslöjanden. I stället för att klargöra vad som hänt försöker de bara plantera tvivel. I artiklar på sajten spekulerar Nyheter Idag i hur Nyheter Idag fått kännedom om korrespondensen mellan Utrikesdepartementet och Patrik Oksanen. Syftet är inte att reda ut något eller att förklara sig – bara att väcka nya frågor, bidra till förvirring och göra läsarna osäkra på vad som faktiskt är sant. Så kan man göra. Men det kan aldrig kallas journalistik.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se