Stäng
september 4, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

Kampen mot låglönejobb handlar inte om medelklassångest

Arbetsmarknadsfrågorna har tagit för liten plats i valrörelsen. Därför kanske man ska vara glad att Dagens Nyheters ledarsida ägnar en text åt dessa.

Problemet är att de inte tycks vara intresserade av hur konfliktlinjerna faktiskt ser ut. När ledarskribenten Lisa Magnusson på tisdagen skriver om låglönejobb och enkla jobb beskriver hon motståndet mot dessa som ett uttryck för medelklassångest.

Det är, skriver Magnusson, ”förnedrande att bli omyndigförklarad, ömkad och lämnad åt sitt öde därför att det känns fel i medelklassvänsterns mage att acceptera att några utför uppgifter som medelklassvänstern själv värderar så lågt”.

Hon menar att samma medelklassvänster måste ”erkänna” enkla jobb, och sedan ”reglera deras förutsättningar”.

En generös tolkning är att DN:s ledarsida vill bort från den svenska modellen, där fack och arbetsgivare förhandlar fram löner och villkor, och i stället reglera förutsättningarna genom att införa till exempel minimilöner. Det kan man naturligtvis argumentera för – men då bör man vara tydligare med det.

Alternativt kan texten läsas som att arbetsmarknaden bara råkar vara sån och att vi bara måste acceptera att de riktigt lågavlönade jobben är ett faktum, eftersom alternativet är en svart sektor.

Vänstersvaret på frågan är naturligtvis ett annat. Över hundra års organiserad kamp för löner man kan leva på och drägliga arbetsvillkor har inte varit ett uttryck för medelklassångest och är det heller inte nu. Det har aldrig handlat om att vissa jobb anses ”ofina”.

Löntagare har slutit sig samman i fackföreningar för att kunna lova varandra att aldrig acceptera arbete till en för låg ersättning. När det löftet hålls tvingas den som köper arbetet att höja ersättningen. Det här har fungerat väldigt bra för arbetare i Sverige. Det fungerar fortfarande rätt hyfsat.

Kraften ligger i organisationsgraden. Och dagens problem handlar i mycket stor utsträckning om att de nya låglönejobb som dykt upp har en arbetskraft som inte är organiserad. Att angripa problemet den vägen är det enda rimliga sättet att ta sig an den här frågan. Där har fackföreningarna en hemläxa att göra. Att däremot resignerat ”erkänna” låglönejobben och inbilla sig att det är medelklasstrams att värna vettiga villkor är alltså fel väg.

Om man accepterar jobb till usla villkor får man en rad problem.

Dels för alla de som anställs i låglönejobben, som riskerar att fastna där, och därmed låsas in i fattigdom. En fattigdom som antingen leder till ett sämre liv, och en framtid som fattigpensionär, eller som måste kompenseras av stat eller kommun genom bidrag och stöd.

Dels för alla som har otrygga jobb med förhållandevis låga löner i dag, som med stor risk kommer att pressas att sänka sina lönekrav över tid om de ska kunna behålla sina jobb. Usla villkor sprider sig.

Något tydligt samband som visar att lägre löner leder till fler jobb på den svenska arbetsmarknaden går för övrigt inte heller att påvisa.

Högern i Sverige har alltid varit en anhängare av låglönejobb, både när det gällt att få in kvinnor på arbetsmarknaden och när det gällt att få in unga på arbetsmarknaden. Det har inte varit rätt medicin i något av fallen.

Arbetarrörelsen har i stället varit mycket framgångsrik i Sverige för att löntagare organiserat sig tillsammans och vägrat acceptera försämringar av löner och villkor.

Tror man att arbetsmarknaden i dag plötsligt fungerar på ett helt annat sätt, eller att vänsterns ställningstaganden kring lönebildningen handlar om medelklassångest, har man – kort och gott – Faktiskt Helt Fel.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se