Stäng
augusti 11, 2016
Sara Martinsson, skribent
Moa Svan Foto: Jan-Erik Henriksson/TT

Jo, man måste faktiskt jämföra dam- och herrfotboll

Sportjournalistikens rädsla för att ställa dam- respektive herrfotbollen mot varandra grundar sig i en god tanke. Men resultatet blir det omvända. Jämföra är nämligen exakt vad vi måste göra om förutsättningarna för kvinnliga idrottare på fotbollsplanen någonsin ska bli bättre.

Sommaren 2016 har Sverige för första gången någonsin haft två fotbollslandslag i en OS-turnering. Under gruppspelen varvades matcherna. Tjejerna ena dagen, killarna andra. Laguppställningen i Viasats tv-sändningar var dock den samma. Redan vid inledningsmatchen där damerna ställdes mot Sydafrika framgick med önskvärd tydlighet att ett av fotbollslagen var viktigare än det andra för experterna i rutan. Att föreställa sig ett svenskt herrlandslag – oavsett om det rör sig om ett kvasihopplock av killar under 23 plus tre som hade tid – skulle behandlas så lättvindigt som skedde inför damernas intåg i turneringen känns i princip som fantasy.

Men när det gäller tjejer som spelar fotboll är det tydligen helt okej att världens artonde bäste tränare får brasklappa sitt bidrag till försnacket med att ”jag har ju inte sett så mycket”. (Fakturerar inte Lagerbäck Viasat för sin insats? I köpet bör väl i så fall rimligen ingå ett visst mått av research.)

Bojan Djordjic hade gjort ett lite bättre jobb. Han försökte åtminstone tillföra någon form av analys. Den bottnade dock först och främst i den det senaste decenniet kanske mest välspridda klyschan av alla när det kommer till tjejer och killar i fotbollen. ”Man får absolut inte jämföra”, sa Bojan och fick medhåll från ankaret Wennström och Lagerbäck.

Det enda man kan med absolut säkerhet veta om sanningar som upprepas om och om igen är att de alltid är ljug. Att damers och herrars fotboll är två helt olika sporter och därför inte kan jämföras har sagts så många gånger, av alla från Lotta Schelin till Anders Svensson till experterna i OS-rutan. Man menar väl. Vill ge tjejerna möjlighet att bli hyllade i sin egen rätt. Men resultatet blir det omvända. Genom att vägra tala om skillnaderna befäster man dem.

Jag pratar med Moa Svan, komiker och sportjournalist som i fjol kom ut med boken ”Det riktiga landslaget”. Hon säger så här om jämförelsetabut:

– Alla som säger så, att man inte ska jämföra, älskar att jämföra. Och dom gör det för dom vill känna att killar är bättre. Lars Lagerbäck satt i OS-studion och sa om och om igen att han inte kunde något om ”damfotboll”. Det var också plågsamt tydligt. Men ändå sa han att toppen i damfotbollen ser ut på ett särskilt sätt jämfört med herrfotboll. De älskar att jämföra. Men de gör det med fel fakta. Jag tycker det är intressant att jämföra ekonomi och makt. Men spelstil är totalt ointressant för mig, för jag är jätteosugen på att veta massa om herrfotboll.

Jämförelsetabut är alltså kanske snarare en jämförelseskräck. Bojans och Lagerbäcks och Wennströms upprepande av mantrat om damfotbollens egenart bottnar kanske lika mycket i slentrian som en rädsla för vad som skulle hända om man verkligen började jämföra. Fotboll är ju, enligt en annan välanvänd kliché, så mycket mer än bara sport. Och vill vi ha mer jämlika förutsättningar för tjejer och killar måste vi titta både på planen och bredvid.

Här kommer en kort jämförelse mellan tjejers och killars förutsättningar inom fotbollen, som en illustration av hur utmärkt det faktiskt går att jämföra. Tema: pengar.

  • En svensk fotbollsdam på högsta nivå tjänar i snitt 12 000 i månaden. En kille i Allsvenskan drar in det fyrdubbla.
  • Intäkterna för klubbarna i de båda översta serierna skiljer sig enligt lika svindlande intervall: totalt 103 072 tkr för damerna 2015, 1.731,9 mkr för herrarna samma år. (Här är lagen färre i damserien, bör sägas, men sifforna visar tendensen tydligt).
  • I Champions League är den totala summan prispengar för herrar 11,6 miljarder. I damernas motsvarighet får svenska lag som vill delta bidrag från kommunen, och kan ändå räkna med att gå hundratusentals kronor back.

Allt detta, och mycket mer, är känt sedan länge. Ändå händer nästan ingenting. Så det kanske är dags att börja jämföra ordentligt. Om kvinnors och mäns idrottande någonsin ska tas på samma allvar måste skillnaderna upp till ytan ordentligt. I allt från ekonomi till mediabevakning till maktstrukturer inom förbund och klubbar.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se