Stäng
februari 11, 2014
Eric Rosén, chefredaktör
Ska hela livet vara såhär? Foto: Michel Euler/AP/Scanpix

Jag vill till varje pris slippa Raw Man-mannen

Tidigare generationer män är uppväxta med extremt mycket snävare mansroller än jag. Det är inte länge sedan pappor inte skulle vara med vid förlossningar eller hemma med sina barn. Min egen pappa kunde inte ens kalla ett linne för ett linne utan envisades med att säga ”ärmlös undertröja”, allt för att undvika association med förmodat kvinnliga attribut.

Många av hans generationskamrater har också väldigt få nära relationer och vänner kvar om äktenskapet tar slut . Det är en grupp som har oerhört svårt att be om hjälp ens på områden där de inte förväntas kunna något, och det är en grupp som har svårt att uttrycka känslor. Många klarar inte ens att säga till sina barn att de älskar dem.

Men också i dag är mansrollen åt skogen.

Även om vi har större tillträde till tidigare ”kvinnliga” arenor på ett sätt som vi aldrig haft förr är det fortfarande en viss typ av mansnorm som premieras och lyfts fram.

Det visar sig också i vilka attribut män använder för att trycka ner andra män. Ofta handlar det om att försöka frånta dem normmanligheten, genom att kalla dem ”fitta” eller ”bög” eller ”kärring” eller liknande. Valet av skällsord skvallrar ju också om den köns- och sexualitetsrangordning som finns överallt.

Så visst är det bra om mansrollen kan utvecklas. Och visst är det bra att medierna skriver om det. SvD och DN har tagit fasta på detta vid varje givet tillfälle tycks en artikelserie om ”mannens kris” eller ”den nye mannen” pågå.

Jag är själv rätt sugen på en mansroll som utvecklas bortom det jag växte upp med som barn, tonåring och ung vuxen.

Men när jag i mitten på januari läste om kursen ”Raw Man”, för män som tycker att jämställdheten dragits för långt, som tycker att mannen ska ”våga leda och serva sin kvinna” och som varnar för ”den nya svaga, feminina, mannen”, då kände inte jag genast att det var något för mig.

Försiktigt uttryckt.

Och när jag nu ser Aftonbladets reportage om Raw Man-rörelsen blir jag först full i skratt men sen snarare deprimerad.

Det här handlar inte om en ny man.

Det handlar om en marginellt softad version av den gamla stereotypen, en återgång till en mansroll jag känner allt för väl och kan falla in i närhelst jag vill men har en riktigt dålig relation till.

Det är en konstruerad och krystad mjukmachofigur som äger dominans på precis samma trista premiss som den gamla mansrollen, den som trängt undan alla de som inte passar in i stereotypen och som försvårat för andra att ta sig fram.

Ja, jag vill också ha en ny mansroll. Men jag vill att det ska vara en mansroll som handlar betydligt mindre om könens skillnader och framtvingad polaritet och mer om jämlikhet. Inte för andras skull utan för min egen.

När kursledaren Herman Ottosson pratar om att det är ”som i tango”, att ett av könen måste vara den som för, då är det per definition att säga att man är emot jämlikhet. Att säga att det ”blir som vackrast när en kvinna får slappna av, ge sig hän och följa mannen” är att säga att man är emot jämlikhet.  Och värst av allt är när Ottosson säger detta:
– Hur ska vi förhålla oss till alla dessa starka kvinnor? De gör karriär, skaffar utbildning, fixar hus, bil och köper spermier i Danmark. Vad har jag då som man för funktion i ditt liv, som kvinna?

Hur skulle det vara om Herman Ottosson lyfte fram mannens värde som människa och person snarare än som i det här citatet. Som försörjare och befruktare. Har vi inte kommit längre? Är det här 1924? 1956? För det kan inte vara 2014. Jag blir rasande om jag som snubbe ska definieras så satans snävt än i dag.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se