Stäng
februari 25, 2015
Jenny Bengtsson, medarbetare
Foto: Västerås älskar mångfald /TT

”Jag underkänner den här världen”

Idag landade den svenske journalisten Joakim Medin på Arlanda flygplats efter att frihetsberövats i nordöstra Syrien för en vecka sedan. Han landar i Sverige samtidigt som Amnesty Internationals stora årsrapport om tillståndet för de mänskliga rättigheterna i världen släpps. Han landar samtidigt som jag, i rapporten, läser att 119 länder, godtyckligt, inskränkte yttrandefriheten förra året. Att tillslag gjorts mot pressfriheten i många länder. Att tidningar stängts ned med tvång. Att journalister har utsatts för hot.

Det är inte på något sätt uppmuntrande läsning Amnesty bjuder på. Ingen möjlighet finns att undkomma den bistra verklighet som är vår att leva med i världen i dag.
Det finns självklart ljusglimtar – som exempel har 117 länder i röstat för en resolution om att stoppa avrättningar, som ett led i att avskaffa dödsstraffet globalt. Som exempel har ett vapenhandelsavtal (ATT) förhandlats fram för att begränsa den internationella handeln med ammunition och vapen. 130 länder har undertecknat det avtalet. 62 länder har ratificerat det. Det kan potentiellt sett rädda tusentals liv.
Och så fick världen veta vad CIA:s hemliga fångprogram har gått ut på. Det i sig är allt annat än positivt, men nu vet vi i alla fall.

I Sverige har vi kommit långt i arbetet för mänskliga rättigheter. Vi står upp för allas lika värde, tar fighten för varenda unge och kämpar för allas rätt och jämlikhet. Här ska barnkonventionen, äntligen, upphöjas till lag. Och vi har redan avskaffat tvångsarbete och barnarbete. Vi har yttrandefrihet och pressfrihet. Vi får göra abort. Människohandel och trafficking är olagligt. Vi har sagt att vi prioriterar att utrota alla former av våld i nära relationer. Och rasismen också, så klart.

Ändå fastnar jag där, vid tanken på framstegen. För medan Joakim Medin landar i Sverige sitter samvetsfångar, det vill säga personer som frihetsberövats endast för att ha använt sina grundläggande rättigheter, inspärrade i 62 länder. Under tiden tillbringar den svenske journalisten Dawit Isaak i dag sitt trettonde år och 155:e dag i fängelse i Eritrea.

Vi förbereder oss för att göra barnkonventionen till lag samtidigt som svenska riksdagspartier lägger förslag på att barn från andra länder, som flyr död, krig och svält ska behöva vänta tre år på att få asyl i Sverige. På att kunna se landet som sitt hem. Och medan tvångsarbete i och för sig är avskaffat tvingar vi cancersjuka att söka jobb och fortsätter att kasta in arbetare i FAS3, där de tvingas utföra värdelösa sysslor utan lön.

Vi hyllar våra kvinnors rätt till sina egna kroppar men frågan om abortfrihet är ändå under ständig attack. En av tre kvinnor i Sverige uppger att de är rädda för att gå själva utomhus. Antalet anmälda våldtäkter ökade med 13 procent under 2014. 3 150 våldtäkter mot barn anmäldes. Också sexuellt ofredande, sexuellt tvång och utnyttjande ökade. Över nio av tio våldtagna är flickor och kvinnor. 98 procent av alla misstänkta är män.

Yttrandefriheten.
Den har vi.
Men den har vi samtidigt som nazister och rasister marscherar på våra gator. Samtidigt som stöveltramp ekar i våra städer.
Vi behandlar inte varandra som likar.
I Stockholm vill högerpolitiker med pälskrage ”rensa bort” romer. Muslimer i Sverige är ständigt utsatta, ständigt hotade och ständigt förtryckta. Vi klär moskéer och synagogor med pappershjärtan för att plåstra över det faktum vi lik förbannat inte kommer ifrån – att vi har stora problem. Vi har rasism och nazism i vårt land. Och inte lite heller.

Beväpnade organiserade nazister attackerade en antirasistisk manifestation i Kärrtorp i södra Stockholm för en tid sedan. I folkmassan av antirasister fanns barn. I Malmö knivskars en ung kvinna i ryggen efter en feministisk manifestation förra året. En ung man misshandlades så svårt att han låg i koma i en vecka.
Och visst rasade vi, i Sverige, i världen. Visst ringde kyrkklockorna för att varna för fara. Visst fördömde vi händelserna som ovärdiga vårt samhälle. Men sedan då? Sedan reds demonstranter ner av kravallpolis och kördes över av pikétbussar för att ha samlats i öppet avståndstagande mot nazism.
Och kyrkklockorna fortsätter ringa.

Jag skulle kunna fortsätta räkna upp orättvisor i Sverige i evigheter. Men visst. Det hade kanske kunnat vara värre.
Vi brukar väl tänka så, för att bedöva känslan av hopplöshet.
Det hade kunnat vara värre.
Det är värre i andra länder. Sverige är ändå rätt så bra.
Amnestys rapport visar till exempel att 18 andra länder begått krigsförbrytelser, att tortyr förekommer i 131 länder, att abort är totalförbjudet i 28 länder och att sex mellan personer av samma kön är olagligt i 78. Situationen för flyktingar och migranter förvärrades i världen under 2014. 3 400 människor drunknade i Medelhavet i sina försök att nå en fristad i Europa. Fyra miljoner människor har flytt kriget i Syrien. Dessutom är det bara olagligt att slå barn i ynka 42 länder.

Jag underkänner den här världen. Och Sverige också.
Men jag vet att vi inte kommer att komma någonstans med den inställningen. I dag mottar vi en tidigare frihetsberövad journalist. I morgon fortsätter vi hylla friheten och knyter näven i fortsatt kamp för allt vi anser vara människors rätt. Alla människors rätt.

Men låt oss, snälla, göra det utan att hymla. Vi har fortfarande väldigt mycket att göra också här, i lilla kalla Sverige.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se