Stäng
maj 21, 2017
Politism, redaktion
Bild från en demonstration för fri abort på internationella kvinnodagen, i Stockholm 1974. Foto: Ragnhild Haarstad / TT

”Jag berättade inget för honom om aborten”

Texten är ett utdrag ur ”Hundra om dagen”, en reportagebok om den personliga upplevelsen av att genomgå en abort. Här intervjuas kvinnor och män mellan 20 och 35 år som alla har gått igenom en eller flera aborter.

Boken är skriven av Anna Bengtsdotter och ges nu ut av Leopard förlag. Texten publiceras i ett samarbete mellan Leopard förlag och Politism. 

När Emelie blev gravid efter en kväll på krogen visste hon direkt vad hon skulle göra. Och hon skulle inte säga något till sin partner.

Det börjar bli kväll och Emelie gör sig i ordning för att gå ut med några kompisar. Det är inget ovanligt för henne, tvärtom är det just så hon brukar umgås med sina vänner. Men den här kvällen kommer inte att sluta som andra. Den här kvällen kommer hon att bli gravid.

Ute på krogen träffar hon på en före detta pojkvän. De har inte setts sedan de bröt upp. De börjar prata och efter några drinkar och lite mer prat bestämmer de sig för att gå hem ihop.
– Jag kommer ihåg att vi konstaterade att vi inte hade något preventivmedel, säger hon när vi nu sitter i hennes soffa. Det har gått två år sedan allt hände, men Emelie kan fortfarande bli irriterad på sin före detta killes inställning kring eventuella konsekvenser av deras möte.

– Jag tror faktiskt att han inte tänkte på vad som skulle kunna hända, eller struntade i det just då. Jag tolkade det som att vi var överens om att vi skulle avbryta samlaget. Men det förstod jag sen att han inte hade gjort. Jag trodde inte att han skulle vara så dum så att han kom i mig. Visst är det bådas ansvar, men jag tycker att han borde haft bättre koll.

Några veckor passerar och Emelie går och väntar på mensen. Den borde vara på gång nu tycker hon, det känns i hela kroppen, ömma bröst och molande magvärk. Men den kommer inte. Hon blir bara tröttare och tröttare. Till slut köper hon ett graviditetstest, ett sådant har hon använt förut, fast det har aldrig visat något. Men den här gången är det annorlunda. Hon är gravid.

Emelie tittar på sig själv i spegeln i badrummet och fattar två beslut. Det ena är att hon ska göra abort. Inget annat är tänkbart. Det andra beslutet är att hon inte ska berätta något för sin före detta kille.

Hur tänker du kring det faktum att du valde att inte berätta något för honom?
– Jag resonerade så att det var min kropp och därför bara min ensak. Jag hade ändå fått ta hela ansvaret. Även om jag ibland tänkte att han också var delaktig kom jag alltid fram till samma slutsats: konsekvenserna för mig hade blivit desamma även om han hade vetat. Dessutom ville jag inte ha hans reaktion att tänka på också. Det kändes rätt att inte blanda in honom.

Trots att hon hade bestämt sig för att inte berätta något för sin före detta partner, kunde hon mellan varven bli förbannad på honom. Flera gånger var Emelie nära att skicka ett sms och berätta allt. Varför skulle han få slippa allt ansvar egentligen?
– Jag menar, där gick han omkring och levde på, precis som vanligt. Ibland tänkte jag ”Ikväll kanske han går hem med någon annan och gör samma sak”.

Du bestämde dig direkt för att göra abort. Hur kunde du vara så säker på ditt beslut?
– Det berodde på två saker. För det första handlade det om mitt ex. Han kändes inte pålitlig och jag ville inte ta hand om ett barn helt själv. För det andra handlade det om min livssituation. Jag bodde i andra hand, hade inget fast jobb och var precis på väg ut i livet efter att ha slutat plugga. Det är inte direkt någon jättestabil grund att stå på när man ska skaffa barn.

Tiden fram till själva ingreppet beskriver hon som en väldigt lång pms, fast utan humörsvängningarna. Hon var tvärtom i en stark harmonisk sinnesstämning under den här tiden. Det var i stället de fysiska förändringarna som blev påtagliga för henne. Hon var trött och kände sig svullen i kroppen.

Sedan kommer dagen då det är dags att ta den utdrivande tabletten. Det råkar vara på valborgsmässoafton. Emelie har valt att göra aborten hemma och hon ber sin bror komma över för att vara med henne under processen. Han är hos henne hela dagen. En barnmorska ringer på utsatta tider för att fråga hur det går. Hon påminner flera gånger om att Emelie ska ta hela morfindosen så att hon inte ska få ont i onödan. När utdrivningsprocessen sätter igång går hon och lägger sig för att försöka vila sig igenom det hela. Framåt kvällen är hon väldigt trött. När hon somnar känner hon bara en stor lättnad över att hon inte är gravid längre.

Hur upplevde du kontakten med sjukvården under processen?
– Den var väldigt bra under själva abortdagen och personalen som ringde mig var mån om att jag skulle ha det bra, säger hon.

Hon tystnar en stund innan hon fortsätter:
– Det var en barnmorska, som jag träffade när jag tog första tabletten några dagar tidigare, som ställde en fråga ifall jag var helt säker på att jag ville göra aborten. Det måste de väl fråga, men jag reagerade på det där och kände att jag verkligen inte ville bli ifrågasatt i mitt beslut just då. Jag var säker, men om hon hade börjat fråga vidare hade jag kanske ändå börjat vackla. Hon frågade också om jag visste vem jag hade blivit gravid med. Det kändes inte bra.

På vilket sätt?
– Jag tänkte att hon kanske tyckte att jag var slarvig och lössläppt. Jag förstår rent intellektuellt att hon förmodligen inte ansåg det. Hon jobbar med det här och möter dagligen kvinnor i min situation. Men just då upplevde jag det som ett ifrågasättande och det kändes tufft.

Emelie förklarar att hon både som tonåring och vuxen många gånger har upplevt att det finns en gräns mellan fina och dåliga flickor.
– Det har jag växt upp med, tjejer som blir kallade horor till exempel. På samma sätt har samhället lärt mig att det finns moraliskt accepterat sex och det finns sex som inte är moraliskt okej. Sex är okej om det sker inom en relation. Men man ska inte ha för många partners för då är man en slampa. De värderingarna kom över mig när jag satt där hos barnmorskan och hade råkat bli gravid med någon som jag inte var ihop med. Även om jag själv inte delar det synsättet.

Ganska snart efter den där valborgsmässoaftonen kunde Emelie lägga det hela bakom sig. När hon nu sitter i sin soffa och tänker tillbaka, känns det nästan som om graviditeten aldrig har hänt. Hon rättar till en kudde och förklarar.
– Det är som om jag har glömt bort att jag faktiskt var gravid. Ibland blir jag till och med lite orolig. Tänk om jag har förträngt något som kanske kommer upp och ger mig ångest längre fram i livet?

Emelie berättar att hon långt efter aborten funderade på om hon kanske hade lagt ett lock över alla eventuella känslor om att hon egentligen, innerst inne, ville fullfölja graviditeten.
– Jag gick och väntade på att de känslorna skulle komma upp. Uppfattningen om att man ska tycka att en abort är skitjobbig är så stark och det gjorde att även jag förväntade mig att jag skulle må dåligt. Men de där känslorna kom aldrig för mig.

För Emelie var det inga kval, ingen ångest. Bara självklart. Däremot blev hon irriterad på de förväntningar, både från omgivningen och från henne själv, som hon upplevde fanns om hur hon borde känna.
– Jag kände tydligt att både jag själv och omgivningen utgick från att jag skulle vara ledsen för att jag gjorde abort. Men jag var bara inte det. Jag reagerar mot den här bilden av att det måste väckas massa moderskänslor hos mig, bara för att jag har råkat bli gravid. Varför skulle det nödvändigtvis vara så, egentligen? Jag ville ju inte ha barn.leopardforlag

Sök på Politism.se