Stäng
mars 30, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Flyktingarna fängslas numera när de når EU. Foto: Marko Drobnjakovic/AP/TT

Inom socialdemokratin tystnar kritikerna

I dag visar SVT hur den interna debatten tystnat inom socialdemokratin.

Ingen står längre på allvar upp för en generös flyktingpolitik och ingen vågar ta strid för detta när regeringen stänger gränserna:

”[D]et är få socialdemokrater som vill säga något negativt om den egna regeringens politik. Det kan handla om anställningar, uppdrag och lojalitet med den egna gruppen. I den politiska världen finns ett pris på att vara kritisk mot det egna partiet.”

Vi förändrar inifrån, menar en del av de sossar som inte gillar regeringen Löfvens restriktiva flyktingpolitik.

Men det är knappast sant, för det fungerar ju inte.

Det enda som sker är att gränsen för vad som är acceptabelt flyttas ytterligare. Större och större inskränkningar av grundläggande rättigheter sväljs allt snabbare. De värderingar man tidigare sagt sig vara beredda att slåss för kastas nu överbord utan märkbar protest.

Vi har ett läge där man hellre håller tyst än än kritiserar det egna partiet till och med när man ser EU-avtalet med Turkiet, när man ser vad som händer i Moria och Idomeni. Man tiger inför de historiska övergrepp Sverige gjort sig till aktiv part i, på förövarsidan.

SVT:s inrikespolitiska kommentator Margit Silberstein sammanfattar det väl:

”Varför står de då inte kvar på barrikaderna och slåss med näbbar och klor för det de tror på, ett återupprättande av asylpolitiken. Kanske är tystnaden talande. Vad säger den i så fall? Att lojaliteten är större mot det egna partiet och kanske den egna positionen än mot människor på flykt, de man säger sig värna om?”

Om inte ens detta är värt att bråka om – finns det då något som är tillräckligt viktigt för att man ska våga vara obekväm och våga bilda opinion emot den egna partiledningen?

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler