Stäng
februari 20, 2017
Amra Bajric, skribent
Både underbemanning och rasism kan vara ett problem på svenska sjukhus. Foto: Henrik Montgomery/TT

Ingen ska behöva möta rasism när de söker vård

Under lördagen besökte ett ungt par Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Den gravida kvinnan hade så ont att hon gick dubbelvikt. Enligt vittnen i väntrummet möttes paret av nonchalans och rasism från personalen.

Mannen fick höra att han skulle äta bajs och kvinnan att hon var i vägen. Vid mothugg från kvinnan som reagerat på att personalen förolämpat hennes make på persiska säger sjuksköterskan på svenska – Du är ju från Afrika, du vet inte ens vad jag sa. När paret försökte påkalla uppmärksamhet, eftersom de var rädda för att kvinnan hade så ont, så tillkallades tre vakter för att reda ut situationen. Ett ungt, oroligt par ansågs vara en fråga för säkerheten i stället för vården de var där för att få.

Det här är ingen isolerad händelse – rasifierade har mer och mer börjat flagga för den ökade rasismen de möts av när de söker vård. Det kan handla om allt ifrån regelrätta påhopp, som paret på Sahlgrenska upplevde, till en mer subtil form av rasism som rör frågor om härkomst och kulturella antaganden och fördomar som påverkar den vård man får.

När jag var 17 år satte jag mig i en gynekologstol. Det var inte första gången; min tonårstid var fylld med magont, svullnader och ”mycket rikliga blödningar”, som en av mina gynekologer skrev i remiss till en annan läkare. Att vara hos läkaren och få det privata undersökt var en vanesak, men jag var 17 år gammal när jag första gången fick frågan ”var kommer du ifrån?”. När jag svarade Bosnien och sagt ”ja, det är jag” på frågan om jag var muslim hade läkaren pusslat ihop en historia där anledningen till mitt magont var att jag haft sex utan mina föräldrars tillstånd och nu försökte dölja min förlorade oskuld för släkten och omvärlden.

Sju år senare diagnostiserades jag med endometrios efter en titthålsoperation där en cysta stor som en golfboll plockades ut. Det tog nästan ett decennium av läkarbesök tills någon kom på idén att faktiskt undersöka och ta mina problem på allvar.

Det är lätt att avfärda kritiken mot en underbemannad och ofta underbetald yrkeskår som gnäll eller subjektiva upplevelser, men det finns systematiska undersökningar. University of Virginia i USA släppte 2016 en studie där det visade sig att vita läkarstudenter var av uppfattningen att svarta kände mindre smärta än vita.

Studien visade också att läkare var mer benägna att skriva ut smärtstillande till vita än rasifierade. Det här är självklart inte typiskt enbart för USA utan finns även i Sverige. Privatiserad och nedmonterad sjukvård leder onekligen till en mer pressad yrkeskår och där människor är missnöjda får rasismen och fördomarna mer utrymme.

Lösningen är tudelad. Sjukvården behöver mer resurser – men inte enbart i form av högre löner, kortare vårdköer och mindre privatisering. Den behöver också arbeta med rasism och fördomar som drabbar patienter.

Sök på Politism.se