Stäng
november 9, 2014
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Hasse Holmberg/TT

Individfokus inom vänstern försvagar kollektivets kraft

I fredags publicerade Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg en lång text om att den offentliga vänsterdebatten på och utanför kultursidor – eller i medier som Politism, i poddar, i krönikor och i sociala medier – blivit ”omöjligt stelbent” och att man ofta ”vägrar erkänna någons goda intentioner”.

Jag tycker det är värt att fortsätta den diskussionen. Texten har en del beröringspunkter med den text Johan Hilton skrev för DN Kultur för lite mer än ett år sedan. Jag höll inte med Hilton då, men har lättare att hålla med Linderborg nu, i alla fall i mycket.

Då skrev jag som försvar för det minst sagt höga tonläget och de många konfrontationerna i debatten:
”Tröskeln för engagemang har sänkts och murar har redan rivits mellan uppburna debattörer och helt nya röster samtidigt och murar har rivits mellan forskarperspektiv och ögonvittnesskildringar. Det är inte alltid snyggt, men det är i huvudsak nyttigt.”

Ett år senare kan man säga att ja, det är fortsatt nyttigt. Och det är fortfarande viktigt att en rörelse kan bråka och stöka. Jag tycker själv mycket om konflikterna, de gör mig klokare och smartare.

Men Linderborg har en hel massa poänger. För det som väldigt ofta händer just nu är att man i debatten bryter ut det strukturella förtrycket och projicerar det på personer. Och att man inte kommer vidare därifrån.

Det är då, när individen sätts före strukturen, oavsett om hen står anklagad eller om hen kräver sin rätt, som det blir liberalt snarare än från vänster.

Linderborg skriver att ”identitetspolitiken såsom den ser ut nu börjar få en kraftig liberal slagsida. Representationsfrågan är viktig, men den är begränsande på ett i grunden liberalt manér. För den enskilda individen kan den vara framkomlig och som symbol är den viktig, men den kan aldrig lyfta ett helt kollektiv. På samma sätt har inte min individuella klassresa varit en väg för hela arbetarklassens uppåtstigande.”

På samma sätt är mycket litet vunnet av att man lyckas ”störta” Kajsa Ekis Ekman eller Åsa Linderborg. Men just nu handlar det ändå allt för ofta om precis detta. Till det hat vänsterkvinnor i offentligheten redan möter från rasister, misogyna nättroll och högerdårar adderas plötsligt vänsterröster som hör av sig till tidningar och organisationer och kräver att personer som Ekis Ekman blir av med jobb och sina uppdrag. Även om raseriet från vänster må vara motiverat i sak, och kommer från människor utan uttalad maktposition, är det inte svårt att förstå att det är en utsatt position.

Man gör ett misstag i sin maktanalys när man också från vänster fokuserar på typ ”Södermalm” och ”PK-eliten” i stället för den verkliga makten.

Inte för att det inte är relevant att kritisera Kajsa Ekis Ekman, Liv Strömquist, Åsa Linderborg eller Nina Björk. Eller mig. Utan för att det i vårt offentliga samtal av i dag sker i stället för kritik mot Harald Mix eller Björn Savén (om vi nu ska prata personer).

Det är ingen slump att såväl sverigedemokrater som konservativa och liberaler älskar att bereda plats åt och bjuda upp till de här diskussionerna, där kulturchefer eller till och med frilansande f-skatteskribenter blir det mest centrala etablissemanget att kritisera och bekämpa. Det beror naturligtvis inte på att de har samma mål med diskussionen, men de har i dessa ögonblick samma fiender.

Hade det varit parallella rörelser hade det kanske inte varit något problem, men i den sociala medier-drivna debatt vi har i dag är det just de konfrontativa personfrågorna som lättast får luft. Och de traditionella medierna följer de sociala medierna.

Det är inte helt olikt klimatdiskussionen jag skrev om i veckan. Vi debatterar hellre vilka som har råd att välja fairtrade-bananer och hur poserande det är med kravmärkta viner än de maktfrågor som gör störst skillnad för planetens överlevnad.

Visst, det är logiskt att närhetsprincipen regerar även i den breda vänsterdebatten. Det är lättare att hitta någon att ställa till svars så. Medan de starkaste makterna inte ens skulle bemöda sig att svara. Troligen skulle de aldrig ens höra talas om att kritiken finns.

Ju mer personfokuserade vi blir desto mindre blir det kollektiv som har kraft att flytta positioner i de största maktfrågorna. Och när kollektivet krymper blir kraften mindre.

Vänsterns styrka har alltid varit att lyfta individer genom gemensamma breda lösningar. I den kampen har många behov nonchalerats och många grupper tvingats hålla käften för att passa in. Så kan inte en modern vänster se ut. Därför behövs en ständig förnyelseprocess – och stök och bråk och plågsamma konflikter. Men blir de konstruktiva konflikterna till genuint fiendeskap blir det breda kollektiv som är nödvändigt för att förändringen ska omfatta fler än enskilda allt för svagt.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se