Stäng
december 18, 2016
Politism, redaktion

”I trettio år har det varit klarlagt att det här är vansinne”

Texten är ett utdrag ur ”Omställningen”, där vetenskapsjournalisten Jens Ergon ger ett hoppfullt perspektiv på klimatförändringarna och visar oss en möjlig framtid. Boken gavs ut i november 2016.

Texten publiceras i ett samarbete mellan Leopard förlag och Politism. Leopard förlags författare kommer att återkomma på Politism en gång i månaden.

Jag vandrar i koldammet genom Vattenfalls forna imperium.

Brunkolsgruvan Welzow-Süd i Lausitz är en hisnande vy. De gamla östtyska skovelhjulsgrävmaskinerna från TAKRAF tillhör de största farkoster mänskligheten skådat. Häpnadsväckande skapelser på larvfötter och räls. De största över nittio meter höga och tvåhundra meter långa. Kolosser på 14.000 ton som tålmodigt tuggar i sig 200.000 kubikmeter av landskapet på en enda dag.

Brunkolet matas via tranportbanden till de automatiserade koltåg som knyter samman hela klustret av dagbrott och kolkraftverk i södra Brandenburg: Schwarze Pumpe, Jänschwalde, Boxberg. Bjässen Schwarze Pumpe med sin 159 meter höga ångpanna slukar 36.000 ton kol per dag. 13 miljoner ton varje år. Kol som blir ånga som blir ström till den tyska industrin.

Brunkol är fantastiskt, brukar de tyska Vattenfallsgubbarna förklara för mig. Det finns bara ett litet problem, tillägger de. Det är det här med koldioxiden. Annars är det perfekt. Det borde folk uppskatta litet mer. Jag bryter loss några bitar ur ett block på botten av det nittio meter djupa dagbrottet. Porösa klumpar. Den uråldriga trädstrukturen går alltjämt att urskilja. Brunkol, stenkol, råolja, bitumen, kerogen, naturgas – alla dessa fossila rester av träd och plankton som under årmiljoners lopp bakats under tryck och hetta. Konserverad, koncentrerad energi från uråldrig fotosyntes.

Fossila bränslen. En vidunderlig naturresurs som oåterkalleligen förändrat mänsklighetens öde. Ända sedan kolet och ångmaskinen för tvåhundra år sedan började slå ut vattenkraften som industrialismens motor. Den fossildrivna kapitalismen har genererat en hisnande teknisk och ekonomisk utveckling. Brett ut sig över världen. Och fyllt atmosfären med 2.100 miljarder ton koldioxid.

I över trettio år har det varit klarlagt att det här är vansinne.

Den växande koldioxidhalten i atmosfären håller på att tippa jordens klimatsystem över ända. Ja, det finns en obehaglig misstanke att temperaturkurvan redan passerat säkerhetsmarginalen och nu är på väg ut i det okända. Den fantastiska energikällan har blivit en förbannelse. Hur man än försökt så har förbränningen fortsatt att öka. Forskarna har varnat och förmanat med allt större bokstäver. Politikerna har förhandlat och förhandlat.

Men det fossildrivna systemet har fortsatt att bre ut sig. Koloniserat nya länder. Nästlat sig in i nya delar av våra liv. Låst in världen i ett system av gruvor, utvinning, kraftverk, fabriker, investeringar, produktionskedjor, transporter, vägar, städer, arbetstillfällen, livsmönster – så fullproppat av fossila bränslen att det numera har potential att spränga planetens gränser flera gånger om. I stort sett allt vi tar oss för i dagens moderna, globaliserade konsumtionsvärld är inlindat i fossila utsläpp. Från morgon till kväll. Från plastpåsar till mat till kläder till mobiltelefoner till resor till semestrar till varenda liten pryl. Lev litet grand – och sabba planeten.

Hur i hela friden bryter man sig ut ur det här?
 Det gör man inte.

Man kan förvisso bli en drop-out från hela den moderna, globaliserade konsumtionsvärlden. Upprätta sitt eget lilla ekosystem av grön självförsörjning. På så sätt slipper man i varje fall bidra till eländet.

Tyvärr fortsätter själva eländet. Och på grund av lagen om klimatfrågans djävlighet blir uppgiften att lösa problemet alltmer hopplös för varje år.

För tillfället ser utmaningen ut ungefär så här: Om världen ska undvika allvarliga klimatförändringar så måste hela det fossila systemet pensioneras någon gång framåt 2045. Världen måste genomgå en extreme makeover och bli fossilfri på ungefär trettio år.

Fram till dess kan bara en bråkdel av de fossila bränslen som idag finns tillgängliga användas. Uppskattningsvis 90 procent av allt kol måste exempelvis ligga kvar där det ligger. I marken. Inget klåfingrande med enorma skovelhjulsgrävmaskiner.

Welzow-Süd, Schwarze Pumpe, alla kolgruvor och kolkraftverk måste börja plomberas och avvecklas. Om femton år måste hälften av världens 6.700 kolkraftverk vara borta. Och så resten: oljeplattformar, raffnaderier, industrier, bilar, fartyg, flygplan – tutti.

Miljarder och åter miljarder euro och dollar i fossila tillgångar och infrastruktur måste avvecklas och skrotas. Från och med nu. I en rasande takt.

Hey Ho – Let’s Go!

I juli 2016 planerades och hamrades det på 2.200 nya kolkraftverk. 2015 såldes 82 miljoner bilar. Nytt rekord som vanligt. Speciellt suvar var ett växande segment. Hopplöst. Fullständigt hopplöst.

Klimathotet har blivit en ekvation som förefaller lika olöslig som döden. Med ett naturligt resultat: ingen orkar längre tänka på det. Den här boken är en resa genom allvaret. Till botten av hopplösheten. Men det är också en berättelse om en möjlig vändpunkt. Om hur någonting plötsligt har hänt som överrumplat forskarna och experterna. Alla förståsigpåare. Ja, en hel energivärld.

Förvandlingsnumret inleddes här i Tyskland. I brunkolets förlovade hemland. Och i Kina. Den gigantiska tillväxtjätte som tillsammans med västvärlden fyllt atmosfären till brädden med sina växthusgaser. Ja, scenförändringen är så färsk och överrumplande att många fortfarande inte riktigt tror att den är verklig.

Men det är den. Här i brunkolsregionen i Lausitz är dess verkningar högst konkreta. Vattenfalls fossila imperium har rämnat. Bolaget har sålt hela sin tyska brunkolsverksamhet med brakförlust. Och oron inför kolets framtid är numera kompakt i regionen. Utvecklingen i Tyskland är inte unik. I USA har världens största kolbolagsjättar gått i konkurs. En skuldsatt oljebransch tampas numera med miljardförluster. Och frågetecknen kring de 2.200 nya kolkraftverken växer för varje dag. Hela det finansiella ödet till världens fossilbransch håller på att krympa.

Och 2015 hände det ingen trodde kunde hända: utsläppen i världen slutade öka.

Ja, till och med politikerna har försiktigt börjat sätta ner foten. I december 2015 undertecknades världens första globala klimatavtal i Paris. Efter tvåhundra år har den fossileldade eran för första gången börjat utmanas på allvar.

Efter decennier av allt djupare förtvivlan har en överraskande strimma av hopp tittat fram. I absolut sista minuten. Nästan som en Hollywoodfilm.

Det är det här hoppet som skildras. Men utan stråkorkester. För verkligheten är trots allt inte som på film. Det finns inga garantier att allt slutar lyckligt.

Nästa år fylls atmosfären av ännu en gigantisk rökpuff från Schwarze Pumpe. Vattenfall har visserligen övergett sitt fossila imperium – men en tjeckisk spekulant har istället tagit över ruljansen.

Hopp och förtvivlan.

Jag kliver upp över kanten till den vidunderliga brunkolsgruvan Welzow-Süd. Tittar på klockan. Det är sent.

Den globala uppvärmningen närmar sig smärtgränsen.

leopardforlag

Sök på Politism.se