Stäng
februari 2, 2015
Alexandra Sundqvist, medarbetare
Cleo. Foto: Gabriel Borg

Hur mycket slåss vi för artisternas yttrandefrihet?

Efter attentatet mot Charlie Hebdo har yttrandefrihet, provokation och censur diskuterats, också i en svensk kulturkontext. Främst inom satir och bildkonst, bland annat med utgångspunkt i att kommunen i Eskilstuna bad sin säkerhetssamordnare att granska fotografen Elisabeth Ohlson Wallins verk inför ett retrospektiv.

Någonting det däremot pratats mindre om är musik – en uttrycksform som också givit svenska kommun- och riksdagspolitiker, men även lokala tjänstemän, poliser och sponsorer, en hel del huvudbry de senaste åren – och som mött så väl repressalier som ren censur, i form av exempelvis inställda spelningar.

Hiphopen, men också punken, är med sin explicita samhällskritik särskilt utsatt för styvmoderlig behandling av samhällsföreträdare och andra makthavare. I somras gav moderaten Gunnar Axén ilskan ett ansikte, då en tolkning av Ebba Gröns låt ”Beväpna er” från 1979 i poeten Athena Farrokhzads sommarprogram (21/7, 2014) fick honom att kasta ut sin tv.

– Människor är ganska agitatoriska i dag, det finns en överkänslighet och en övertro på vad musiken konkret kan ställa till med, säger Anna Charlotta Gunnarson, programledare för UR-serien ”Pop och politik”.

Anna Charlotta Gunnarsson.

Anna Charlotta Gunnarsson.

– Att man sjunger om att man vill skjuta någon i ett konstnärligt verk, är ju mer ett uttryck för ett slags frustration – som i exempelvis ”Beväpna er” eller i Säkerts! låt ”Allt som är ditt”. Och det kan vara mentalt renande att stå på en scen eller i en publik och skrika att man exempelvis hatar män som ger sig på kvinnor. Det som däremot blir farligt är populärkulturell okunnighet, när enskilda politiker gör nedslag, väljer ut en låt och säger ”den här är våldsförhärligande”. När låten i själva verket är ett uttryck för något man upplevt, omgjort till musik. Man kan ju gissa att de här politikerna inte har samma klassperspektiv och därmed inte förstår punkens, eller hiphopens, aggressioner. Men då kanske man ska prata om det i stället.

När musiker står på barrikaderna för rättvisefrågor som jämlikhet, feminism, antirasism och sexuellt samtycke, så hyllas de. Men om de sticker ut hakan för mycket så får de problem. Särskilt om de rappar och, på något vis, anspelar på våld eller droger i sina låtar. Medan Håkan Hellström eller Veronica Maggio ”kommer undan” med drogromantik i sin musik med konventionell pop- och rockskrud, så avbokas hiphopkollektivet Labyrint, från fritidsgårdar runt om i Sverige på inrådan av bland annat polis eller politiker, för att de anses för drogliberala.

Förra året kickade Peace & Love först ut Kartellen för att de var för kontroversiella efter påtryckningar från sponsorer – för att sedan ångra sig när musiker utanför hiphop-genren, som Stefan Sundström, Dennis Lyxzén och Little Children, slöt upp mot ”sponsormakten” i en kollektiv festivalbojkott.

I slutet av 2013 hamnade också Kartellens låt ”Svarta duvor och vissna liljor” med Timbuktu, på JK:s bord. Låten anmäldes bland annat för yttrandefrihetsbrottet olaga hot (mot SD:s Jimmie Åkesson), men friades. SR fortsatte att spela låten i P3, men med särskilda riktlinjer om när den fick spelas.

– Man vill gärna tro att det är så öppet och tolerant i Sverige, att vi håller yttrandefriheten högt. Men det finns absolut en gräns för hur vad man kan säga, hur politisk man får vara och på vilket sätt man kan vara det. Det beror helt på vilket vatten en ger sig ut på, säger Nathalie ”Cleo” Missaoui, artist och en av grundarna bakom musikkollektivet Femtastic och kampanjen FATTA!.

– Eftersom hiphop kommer från en grupp människor som generellt inte är vita eller medelklass, utan rasifierade, underklass samt män och kvinnor från förorter så uppfattas musiken som ”farlig” eller ”obekväm”. Många av mina musikkollegoraktar sig för att öppna munnen offentligt när det handlar om ett sådant ämne som exempelvis cannabis, det slår alltid fel. Och de som yttrar sig blir antingen avbokade eller inte bokade alls.

– Därför blev det rätt stojigt i hiphop-Sverige när Yung Lean nyligen fick en gigantisk förstasida i DN med vad som ser ut som en spliff i munnen. Då är det plötsligt ingen som reagerar, konstaterar Cleo.

Att Yung Lean är vit medelklass, uppvuxen på Södermalm, infödd i kultureliten och en mästare på kulturell appropriering, synliggör en dubbelmoral – vilken exempelvis Mohammed Ali påtalade på Twitter i december. ”Yung Lean får posera med en blunt på DN Kultur men när vi förortsrappare gör likadant då stoppas våra spelningar av Aina”.

Men det är inte bara drogreferenser eller låttexter som kan sätta en politisk artist i skottlinjen. Förra året blev Cleo av med jobbet, i ett musikprojekt på en skola i Umeå, för att hon var ”för politisk”. Detta efter att hon bjöd upp maskerade människor i tröjor med texten ”Free Joel” på scenen i ett framträdande, under en delinvigning av Umeå 2014.

Sotarn Otf

Cleo.

Det var en solidaritetsauktion med den 36-årige man som förra året dömdes till sex och ett halvt års fängelse för dråpförsök på en medlem i nazistiska Svenska motståndsrörelsen, i Kärrtorp.

Efteråt ställdes också flera av Cleos spelningar in.

– Det var ju valår, folk gick på tå och var helt sönderspända, kring hela höger/vänster-grejen. I mitt fall tror jag att det handlade om att folk var rädda för att kopplas med ”den smutsiga, extremvänstern”. Jag ville solidarisera med de aktivister som står upp för andra när ingen annan kan eller vågar. Men också med aktivismen som sådan, vilket blev för obekvämt för kommunen, säger Cleo, men är nu – liksom då – noga med att poängtera att hennes ställningstagande var ideologiskt, inte våldsbejakande.

På många sätt kämpar åsiktsfriheten i svensk musik i motvind. Samtidigt har samhällskritiken i musiken blivit vassare. Den är mer explicit och progressiv, tillika mer benägen att namnge och kritisera enskilda politiker – vilket också generar ett starkare motstånd från ett mer konservativt håll – där subkulturens uttryck och konstnärliga gestaltning ofta tolkas bokstavligt på grund av populärkulturell okunnighet.

Samtidigt behövs en utökad diskussion, bortom bokstavliga tolkningar av låtars innehåll; en diskussion kring avståndet mellan musik och makthavare och det komplexa växelspel mellan klass, etnicitet, könstillhörighet och genre, som gör att det blir skillnad på musik och musik. Eller på artist och artist.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se