Stäng
januari 21, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Fadime Sahindal. Foto: FREDRIK PERSSON / TT

Hur mycket får ”aldrig mer” kosta?

För ungefär fyra år sedan mördades Maria i Linköping av sin 17-årige lillebror, med 107 knivhugg. Rätten konstaterade att det rörde sig om ett hedersmord och i takt med utredningen kom det fram att hon känt sig hotad av sin familj en längre tid, för att hon ville styra över sitt eget liv på sitt eget sätt.

En återkommande önskan i diskussionerna då var att vi måste satsa mer på kvinnojourer, skyddade boenden och andra saker som hjälper kvinnor och flickor ur tillvaron som hotad, jagad och kontrollerad för att de är kvinnor. För samhället klarade inte att hjälpa Maria när hon kände sig hotad. Och samhället levererar fortfarande inte.

Den diskussionen fördes också efter att Pela Atroshi mördats 1999.

Och den fördes – mer än någonsin – i samband med att Fadime Sahindal mördades av sin pappa den 21 januari 2002, för precis 14 år sedan i dag.

Då lovade alla att göra mer. Aldrig mer, var budskapet.

Visst har det hänt en del. Diskussionen om skambeläggande och slutshaming, kontroll av och hat mot kvinnor, om våldtäktskultur, om våldtäkter, hedersmord och män som mördar sin partner – det feministiska samtalet som helhet (inklusive alla dess strider) – är viktigt på så sätt att det krymper utrymmet för ålderdomliga och oacceptabla värderingar.

Det är viktigt för att det hela tiden påminner om att vi inte löst de problem som aldrig mer skulle accepteras. Det påminner om att vi är skyldiga att fortsätta prata om de här sakerna.

När det gäller pengar till kvinnojourerna och de skyddade boenden som behövs saknas fortfarande oerhört mycket. Den nuvarande regeringen är mer ambitiös än den förra i sitt stöd, men lik förbannat är det svårt för jourerna att klara av att göra sitt arbete bra nog med de knappa resurser de har.

De politiker som lovat ”aldrig mer” har betydligt mer att göra när de siffersätter sina löften.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se