Stäng
september 5, 2016
Nioosha Shams, skribent
Nioosha Shams.

Högstadiets identitetskris med queera ögon

De flesta av oss kan nog komma överens om att högstadiet inte var den bästa tiden i våra liv.

Kantad av osäkerhet och identitetskriser var och varannan vecka blandat med skolångest och allmän trötthet. Omringad av parfymmoln från tjejgänget i klassen, tio sprut Axe från killarna som vägrade ta av sig kepsen. Och fotsvett i klassrummet. Armbågar i sidorna under fotbollen på gympan, skrytiga samtal på måndagsrasterna om vem som haft den bästa helgen och panikstress över prov man glömt plugga till.

Så länge man inte hette typ Macke och gjorde kalsongryck på den svagaste killen i klassen efter varje gympalektion, så var högstadiet inte världens bästa period helt enkelt.

Och kanske kan det vara så att den var lite extra jobbig för någon som precis hade insett att den inte var som alla andra. Rättare sagt någon som inte kunde hålla blicken borta från hon tjejen i klassen med det långa håret som såg så mjukt ut, som sammet. Någon som inte visste vad hon skulle säga när det frågades om vilken kille som hade varit bäst pojkvänsmaterial.

När jag gick i sjuan så spreds ryktet i min klass om att jag gillade tjejer. Förmodligen någon kompis med ännu mer osäkerhet och identitetskris än jag, som utbytte ett skvaller mot ett umgänge. Jag kommer aldrig glömma när vi hade tjejsnack med läraren och någon utbrast: ”tänk om ens kompis var lesbisk och typ, började ta på en och blev kär i en? Fan vad äckligt!” Definitivt superäckligt, nästan lika äckligt som ditt ansikte. Tänkte jag. Men sa inte, såklart.

Efter det blev jag försiktigare, mer tillbakadragen, i skolan. Försökte kolla var som helst förutom på andra tjejer i omklädningsrummet, vilket är svårt i ett omklädningsrum fullt med tjejer, speciellt när de tilltalar en och man måste svara. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden önskar jag att det hade funnits någon där som hade sett mig, som hade sett vad som hände. Jag önskar att läraren på tjejsnacket hade reagerat lite starkare på orden som spottades ur tjejernas munnar. Men historien tog slut på ett annat sätt. Plötsligt skulle vi flytta därifrån, och på min sista skolavslutning kom jag i kort hår, skjorta och slips. Som ett ”fuck you” till alla dem liksom. Som ett ”ja, kolla, jag ÄR precis den ni tror att jag är, och jag skiter i vad ni säger”.

Sen har vi sexualkunskapen i åttan. Det finns mycket man kan klaga på med sexualkunskapen i grundskolan, till exempel den totala avsaknaden av relevant information om, hmm, sex. Vi pratade mycket om könssjukdomar. Vi pratade mycket om preventivmedel. Med det var typ allt.

Jag satt och väntade på att HBTQ-frågan skulle stammas fram av vår obekväma lärare, och jag väntade mig inget vettigt, men det jag till slut möttes av var ändå chockerande. Vi hade fått några frågor att diskutera i grupp och sen i klassrummet, och som sista fråga hade han smugit in ”hur skulle du reagera om din kompis kom ut som homosexuell?”. Som ett slag i magen. Tredje världskriget bröt ut i klassrummet – på ena sidan jag och min kompis som sa att vi inte skulle reagera alls, och på andra sidan grabbarna som tyckte det var ”äckligt och onaturligt”. Läraren lät oss hållas, stod bara och tittade på när vi kastade ord som knivar mot varandra, och avslutade tio minuter tidigare för ”det är ju fredag”.

Jag har turen att ha vuxit upp i en accepterande familj som stöttar mig genom allt, och med vänner som alltid hållit min rygg och aldrig ifrågasatt min sexualitet. Jag klarade mig rätt bra genom högstadiet trots allt. Det som gör ont i mig är att det finns tusentals högstadiekids som inte har den turen. Som aldrig kommer våga berätta för sin familj om sin sexualitet, som aldrig skulle komma på tanken att komma ut för sina vänner. Och det gör ont i mig att skolan knappast kommer hjälpa dem på traven, utan snarare tvärtom.

Jag vill att de ska veta att vi ser dem, att de förtjänar det stöd de behöver, att vi kommer göra allt för att hjälpa. Jag vill se HBTQ-frågor diskuteras storskaligt i grundskolan, på ett relevant sätt. För så länge det finns en enda fjortonåring som sitter och skäms över sin kärlek eller sin identitet, så har vi misslyckats.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se