Stäng
mars 7, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Göran Greider har fel. Foto: Bertil Ericson / TT

Greider hade fel då – och han har fel nu

Man kan inte luta sig mot moral och mänskliga rättigheter i flyktingfrågan, menar Göran Greider i en text i Aftonbladet Kultur.

Det är lätt att sympatisera med hans sökande efter en ”linje tre” i flyktingfrågan, och det är därför han applåderas från höger till vänster.

Men själva premissen för Göran Greiders problembeskrivning är ändå helt felaktig.

Jag har ofta känslan av att ingenting längre är möjligt, att politiken tagit ett slutgiltigt kliv till baksätet och att våra institutioner visat sig sakna förmåga. Så känns europeisk politisk vardag, så känns det allt oftare värdelösa EU:s problemlösningsförmåga. När jag läser Göran Greider tänker jag att han utgår från samma uppgivenhet.

Men det finns en avgörande faktor som bör vara vägledande, som kräver att man fortsätter analysera läget utifrån premissen att politiken är en kraft som kan användas och som spelar roll.

Den faktorn är insikten om att vi står mitt i den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget och att vi måste förhålla oss till dagens flyktingar som vi önskar att världen hade förhållit sig till de som hade behövt undsättning i samband med förintelsen. Inget annat duger. Inget mindre är nog.

Då går det inte att tala om att införa ett tak för antalet flyktingar. Då går det inte att börja backa från mänskliga rättigheter vi lovat att garantera. Vi har lärt av andra världskriget vad som kan hända annars.

Att stå upp för dessa rättigheter är en plikt och ett löfte överordnat många andra prioriteringar just för att alternativet gett oss några av de mörkaste perioderna i mänsklighetens historia. Det är närmast nonchalant att vifta bort detta som en överdriven ”juridifiering”, som vänstern därför borde visa skepsis emot.

Greider skriver:

”[E]tt asylsystem som principiellt sätter juridik över nationalstatliga, demokratiska processer har visat sig göda rasism och högerextremism.”

Jag påstår att det inte är sant.

Att de mänskliga rättigheterna inte skyddas av någon med mandat att upprätthålla dem är, precis som Greider skriver, ett uppenbart och djupgående problem. Men de mänskliga rättigheterna har sedan de infördes varit ett skydd mot högerextremism och rasism snarare än en riskfaktor.

Dessutom nämner Greider inte den avdemokratisering av ekonomin som genomförts under de senaste decennierna.

Så i stället för att peka på hur mycket politikens inflytande rullats tillbaka på en lång rad andra områden ansluter han sig till uppfattningen att vi – om vi börjar relativisera de mänskliga rättigheterna i takt med opinionssvängningar och anspänning – kommer hitta legitimitet.

Det är en felaktig slutsats som kan leda rakt ner i avgrunden.

Göran Greider gör också fel som ställer risken för lägre löner mot fortsatt asylinvandring. Då presenterar han ett val mellan att svika de fattigaste arbetarna i Sverige eller svika de människor som flyr. Det är orättvist mot båda grupperna. Och vi kan naturligtvis ha såväl ett omfattande flyktingmottagande som schysta villkor på arbetsmarknaden, även om vi (som vanligt) kommer behöva ta och vinna konflikter mot näringslivslobby och arbetsgivarorganisationer på vägen.

Jag tyckte det var ledsamt när Greider gav sitt stöd till regeringens vändning i migrationspolitiken och jag tycker det är ologiskt att han fortsätter göra det med facit i hand. Det var fel väg att gå då och är fel väg i dag.

Dels för att det svenska löftet att lägga sig på ”EU:s miniminivå” inte alls har varit ett effektivt sätt att pressa andra EU-länder att ta ett större ansvar. Tvärtom innebar det att vi anslöt oss till synen att vi inte kan ta emot fler flyktingar, något som har blivit ett argument för ytterligare åtstramning i andra EU-länder. Dessutom har det öppnat för en oerhört farlig, omoralisk och osmaklig kohandel med Turkiet (lika vårdslös och riskfylld som den västliga imperialism Greider med rätta kritiserar i texten).

En viktig sak att komma ihåg är att vi på intet sätt prövade allt, att vi verkligen inte gjorde så mycket som vi bara kunde, innan vi gav upp och började arbeta för stängda gränser. Alls inte.

I många kommuner runt om i landet fanns stor kapacitet kvar, i hårt ansatta Malmö pekade politikerna på att problemet var att staten abdikerat snarare än att problemet var ohanterligt.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) formulerade en lång lista på åtgärder som kunde vidtas (men som regeringen avstod ifrån) för att få ett fungerande mottagande. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gick ut och protesterade mot beskrivningen om att systemet höll på att kollapsa.

Från regeringen var man försiktig och vägrade både att göra offensiv krispolitik och att öka kapaciteten rejält på de områden där läget var som tuffast. Det har man fortfarande inte gjort, i stället går vi mot ett läge där åtstramningarna – och inskränkningarna av nödställdas rättigheter – permanentas.

Vad Greider möjligen säger mellan raderna är att han inte tror på politikens, eller den svenska och europeiska vänsterns, förmåga att vinna den här striden. Jag sjunker som sagt ofta in i den känslan själv. Men jag vill aldrig bygga min analys på den, inte så länge jag vet att den är ett politiskt val.

Om stora delar av Europa nu omvandlas till auktoritärt, stängt och styrt av rädsla tror jag det sämsta vi kan göra är att hitta en linje tre som accepterar stora delar av detta.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER