Stäng
juni 7, 2018
Politism, redaktion
Läraren Stefanie Lowe i Arizona jobbar extra som Lyft-förare, för att ekonomin ska gå ihop. Foto: Ross D. Franklin/AP/TT

Gig-ekonomin skapar en underklass som tvingas slåss om smulor

De appstyrda elektriska skotrarna dök up på våra trottoarer här i San Fransisco i mars, under oklara omständigheter och utan regelverk.

Grupper av turister körde rakt ut från trottoarerna ut i trafikleder, oanvända skotrar stod tvärs över redan trånga gångbanor och gjorde staden än mindre tillgänglig för folk med funktionshinder. I varje gathörn var det plötsligt kollisionsrisk även på trottoaren. Nu ska skotrarna bort medan staden reder ut vad som egentligen ska gälla för företag med namn som LimeBike, Bird och Spin.

”San Francisco stöder trafikinnovation”, säger stadsåklagaren Dennis Herrera i sitt pressmeddelande, och fortsätter: ”Tillståndsprogrammet representerar ett genomtänkt, koordinerat och effektivt bemötande för rätt balans.”

På något sätt har vi redan förlorat. San Francisco vill inte stöta sig med startup-kulturen och tech-företagen. Och när de bestämmer sig för att chocka staden genom att kringgå de demokratiska processer som finns för att möta infrastrukturella förändringar, så spelar staden lydigt med. Det är svårt att tänka sig att andra grupper skulle bli bemötta på samma sätt. När hemlösa bygger tältstäder på avlägsna trottoarer så körs de bort, utan att det inleds en process för att se om de kan stanna permanent, och när någon taggar på en vägg blir det inga möten för att reda ut om det ska tvättas bort eller K-märkas.

Men det är tech-företagen som gör San Francisco till USA:s starkaste ekonomi, så stark att den enligt ekonomer ”trotsar tyngdlagen”. Därmed är det få med administrativ makt som vågar stöta sig med företag som pushar begrepp som ”disruption”, delningsekonomi och ”unicorns”.

Så vad betyder orden som tech-företagen slänger sig med? Unicorn, alltså enhörning, är enkelt, det är ett privatägt startup-bolag som värderas till över en miljard dollar. Till dessa räknas Pinterest, Airbnb och Uber.

De två sistnämnda brukar också omnämnas som exempel på delningsekonomi. Delningsekonomins idé är att tillgångar och tjänster delas mellan individer, antingen gratis eller (oftare) mot en avgift. Företagen som verkar i delningsekonomin tjänar pengar på att tillhandahålla nätverket där kund och leverantör verkar, oftast en app.

På så sätt ser sig inte Uber som ett taxiföretag, utan som en teknologisk plattform som kopplar ihop sina ”driver partners” med ”riders”. Airbnb is sin tur är inte pensionat eller hotell som bokas på nätet, utan ”en onlinemarknadsplats för uthyrning och bokning av privat boende”.

Det är viktiga skillnader, för i delningsekonomin är vi alla frilans. Vi omfattas inte av anställningstrygghet och försäkringar, vi står för våra egna arbetsredskap och du får inget betalt om du inte arbetar. Semester och sjukdagar finns inte. Företagen vi jobbar för är inte arbetsgivare och är skeptiska till att ens kalla det du gör för arbete.

Parallellt med begreppet ”sharing economy” har ett annat begrepp seglat upp som bättre beskriver vad det handlar om: ”gig economy”. I stället för jobb – knäck. Om du inte tjänar tillräckligt på att köra Uber, borde du kanske ha ett annat jobb parallellt? Eller hyra ut din lägenhet på Airbnb och sova i bilen? Företaget Fiverr som är ”världens största marknadsplats för frilans-tjänster, så att ”lean-entrepenörer kan fokusera på tillväxt och att skapa framgångsrika företag med rimliga kostnader” visade tydligt i sin reklam vilken attityd som förväntas av de som nappar på deras gig: ”You eat a coffee for lunch. You follow through on your follow through. Sleep deprivation is your drug of choice. You might be a doer”.

Så vad är då disruption? Det egentliga begreppet skrivs som ”disruptive innovation” och det skapades av affärskonsulten Clayton M. Christensen. Väldigt grovt beskrivet handlar det om affärsidéer som skapar en ny marknad och som till slut upphäver en befintlig marknad och genom detta förflyttar marknadsledande företag, produkter och allianser.

Exempel är till exempel hur Wikipedia har ersatt uppslagsverk, eller hur smartphones har tagit över för hemdatorer och laptops. Teorin är mer komplex än min förklaring och om man följer Christensens definition av disruptive innovation så räknas inte till exempel Uber, eftersom Uber startade som en lyxtjänst som redan från början hade konkurrens.

Men som begreppet har kommit att användas handlar det just om det som hände med skotrarna på San Franciscos trottoarer, eller Uber-bilarna på San Franciscos gator:

Ta en befintlig bransch, slopa arbetsgivaransvar och anställningstrygghet, ignorera eller gå runt gängse regler, erbjud tjänster som är billigare än de som finns i branschen tidigare och lansera som något helt nytt.  

Medan rideshare-företag som Uber och Lyft inte gärna vill medge att de konkurrerar med taxinäringen så är sanningen att rideshare-företag är på god väg att utplåna taxi som färdmedel. För fyra år sedan utgorde taxi 37 procent av marktransport-marknaden i USA. I dag är den siffran 4 procent. För taxichaufförer blir resultatet att de tvingas lämna branschen, ibland för att bli chaufförer för Uber eller Lyft. Alltså samma arbete fast med sämre betalt, ingen försäkring eller anställningstrygghet och i platt konkurrens med andra chaufförer som saknar både utbildning och erfarenhet.

Problemen som Uber och Lyft skulle lösa har blivit värre. I en undersökning som släpptes i februari sa 60 procent av de tillfrågade att de skulle gått, cyklat eller tagit bussen om de inte hade använt en rideshare-tjänst. Alltså blir det fler i stället för färre bilar på gatorna. Och av trafikförseelserna i San Franciscos innerstad utgör Lyft och Uber-chaufförer 64 procent, något som kanske inte hade varit jättesvårt att förutse när man utsåg ”vem som helst” till yrkeschaufför.

För de som använder rideshare-tjänster eller andra företag i delningsekonomin, är ofta erbjudandet för bra för att motstå. Om du väljer mellan en Uber som kommer på tre minuter och en taxi som tar längre tid och kostar mer är det svårt att motivera det senare. Men risken är stor att priserna som lockar oss till apparna är en tillfällig fördel. Uber gick 4,5 miljarder dollar back förra året, de billiga priserna kommer (trots dåligt betalda förare) från riskkapital snarare än någon sorts magisk affärsidé.

76 procent av alla företag som lanserades på börsen i USA förra året var olönsamma.

I en artikel i New York Times om företaget MoviePass, jämför tech- och affärsjournalisten affärsidéerna med att öppna en affär som säljer dollarsedlar för 75 cent. MoviePass är en prenumerationsservice som kostar lite mer än en (1) biobiljett i månaden, och som ger prenumeranten möjligheten att utan extra kostnad se en film om dagen. För närvarande förlorar de 21,7 miljoner dollar i månaden på att betala för att jag ska kunna gå och se ”Action Point” med Johnny Knoxville på pin kiv, en film som jag aldrig skulle drömma om att betala fullpris för, samma vecka som jag ser ”Solo” och ”Upgrade”.

Det verkar för bra för att vara sant, och antagligen är det också det. För när riskkapitalet är slut måste man antingen skaka fram mer eller se till att vara lönsam. Uber höjde i mars priserna i Florida och Louisiana, en höjning som inte påverkar utbetalningarna till förarna överhuvudtaget.

Och det är där någonstans där som delningsekonomins egentliga motiv blir synliga; Det handlar om att riva ner regler som stiftats för att skydda arbetare, om att skapa en prekär underklass som tvingas slåss om smulorna som faller från bordet, och maximera profit till företagens aktieägare.

Och även om ord som delningsekonomi, disruptive innovation och unicorn är nya, så är idéerna som döljer sig bakom väldigt, väldigt, gamla.

Tomas Hemstad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se