Stäng
april 2, 2017
Politism, redaktion

”Går det att vara fotbollsmiljonär och socialist?”

Texten är ett utdrag ur ”Propagandafotboll”. I boken presenteras en rad spelare och tränare (och en domare) vars politiska intresse gör dem till några av tidernas mest profilerade företrädare för passningarna mellan fotboll och politik. ”Propagandafotboll” är skriven av Ekim Caglar, statsvetare och frilansskribent och har nyligen getts ut på Leopard förlag.

Texten publiceras i ett samarbete mellan Leopard förlag och Politism. Texter från Leopard förlags författare återkommer på Politism en gång i månaden.

POLITIK OCH FOTBOLL SOM ACCESSOAR
Det finns olika drivkrafter bakom viljan att kombinera fotboll och politik. I somliga fall bär spelare och tränare politiken som en accessoar. Ibland är det tvärtom, där fotbollen kryddar politiken. En del fotbollsprofiler förstärker sin politiska image med övertydliga ställningstaganden. Andra väljer den politiska banan för att de vill ta sig an prestigefulla uppdrag, ibland med bristande intresse för samhällsfrågor. Ytterligare en grupp är genuint drivna fotbollsaktörer som har en djup övertygelse som de senare får utlopp för genom en politisk karriär. En sista kategori består av något så enkelt som av proffspolitiker som också har bakgrund som fotbollsspelare. 

CHE – LIKA POPULÄR I FOTBOLLEN SOM I TONÅRSRUMMEN
När Alberto Korda tog ett fotografi av Che Guevara visste han inte att han snart skulle skapa en av världens genom tiderna mest överexploaterade politiska symboler. Miljontals affisch-, mugg- och tröjtryck senare dyker den fortfarande upp, ett politiskt emblem som inte nödvändigtvis garanterar ens de mest basala kunskaperna om den kubanska revolutionen hos bäraren.

Thierry Henry har setts bära Che på tröjan, medan den förre italienske anfallaren Fabrizio Miccoli och det argentinske spelgeniet Juan Sebastián Verón har honom tatuerad på kroppen. De är inte ensamma om att dela fascinationen för porträttet av Che. Demokratiska republiken Kongos Shabani Nonda, med ett förflutet i Roma, Monaco och Galatasaray, brukade bära Che-kepsar och talade ofta varmt om argentinaren. Det är inte alltid lätt att bedöma graden av politisk mognad och övertygelse när politiska symboler används som en accessoar. Sid Vicious svastika-linne, Cameron Diaz omtalade maoistväska eller Mike Tysons Che- och Mao-tatueringar sa kanske inte särskilt mycket om bärarnas ideologi.

GÅR DET ATT VARA RIK OCH SOCIALIST?
Det är ett evigt problem att försöka matcha sin livsstil med sina ideal. Är det möjligt att stå för en socialistisk ideologi när miljonerna rullar in på bankkontot?

Det finns inga trovärdiga exempel på hur en socialist ska leva för att konsekvent hålla sig undan både borgerliga ideologier och ett kapitalistiskt system. Därför bygger denna typ av frågeställningar på fel premisser. Kommunisten Cristiano Lucarelli häcklades ofta under sin första sejour i Livorno (2003–2007) för att å ena sidan predika socialism och å andra sidan tjäna en garanterat högre summa än sin hamnarbetande pappa. Det var dock få som tog notis i Livornolägret, och än färre som tog åt sig. Att tacka nej till en hög lön är inte socialistiskt i sig.

Det går trots allt att göra viktiga och ibland avgörande insatser just tack vare inkomsterna. Argentinaren Javier Zanettis ekonomiska bidrag till zapatistgerillan EZLN i den mexikanska delstaten Chiapas hade kanske inte gått att verkställa utan de lukrativa kontrakten i Inter. Möjligheterna att ställa sig utanför de ekonomiska ramar som formar oss är lika små inom fotbollen som i andra samhällssfärer. Alternativet till sponsorer, kommersiella ägarintressen, höjda biljettpriser och ständigt ökande löner skulle kunna vara en motrörelse med egna ligor och fundamentalt olika villkor från proffsfotbollen. En sådan utopi är genomförbar, men det skulle krävas åtskilliga år av hårt arbete för att bygga upp en infrastruktur likt etablerade fotbollsorganisationers. Och i slutändan skulle frånvaron av den mediala exponeringen av en sådan fotbollsstruktur garantera låga inkomster (om ens några). Valet står i sådana fall mellan goda inkomster och medialt intresse som i vissa fall kan användas för progressiva syften eller att verka i en fotbollsperiferi med sina kamrater. En beräknande spelare kan finna en balansgång där personen blir vänsteridol utan att göra alltför stora uppoffringar.

Det är alltid svårt att leva som man lär, både inom fotbollen och i resten av samhället. Här tvingas människor som drömmer om ett annat ekonomiskt system att verka inom en hyperkommersialiserad industri som ibland tvingar dem att göra avkall på sin ideologi.

REKLAMPELARE – INTE TÄNKARE
När politiken i många länder blir alltmer personcentrerad och partierna blir valmaskiner med spinndoktorer och PR-byråer som speldirigenter är det inte konstigt att idrottsidoler blir ett allt vanligare inslag på vallistorna. Fotbollsklubbarna och deras spelare är synliga och engagerande civilsamhällesaktörer. De är på vissa sätt till och med mer förankrade som medlemsbaserade folkrörelser än partier. Norrmannen Matti Goksøyr, professor i idrottshistoria, märkte exempelvis att ett av Norges största partier, Høyre, hade ungefär lika många eller till och med färre medlemmar än landets supportergrupper till utländska lag. Medan Høyre hade runt 35 000 medlemmar 2013 samlade Manchester Uniteds supporterklubb 44 000 och Liverpools motsvarande grupp 36 000 medlemmar vid samma tid.

När ett parti tappar medlemmar och aktivister försvagas den direkta kontakten med medborgarna på gatan. Färre personer kan föra rörelsens budskap vidare genom samtal på arbetsplatserna eller via flygbladsutdelningar. Ett enkelt sätt att lösa problemet är att öka igenkänningsfaktorn och identifikationen med partier med hjälp av kända ansikten.

De politiska utflykterna innebär ingen given succé för spelarna, ens om fotbollskarriären har varit framgångsrik. Den mest framträdande före detta spelaren med politiska uppdrag är utan tvekan Pelé. Den brasilianske legenden ingick som idrottsminister i Fernando Henrique Cardosos mittenregering på 1990-talet, utan att göra några större avtryck. Under protesterna mot vad som uppfattades som ett slöseri med allmänna resurser inför VM-turneringen i Brasilien 2014 gick Pelé ut och kritiserade demonstranterna vilket gjorde honom impopulär i aktivistkretsar. När han blev tvungen att förklara att han stödde demonstranterna krav, men att han inte gillade proteströrelsens uttryck var det redan för sent. Exemplet Pelé kan sägas visa att det ibland kan vara lägligt att hålla igen i fråga om politiska åsikter om målet är att behålla hjältestatusen från fotbollskarriären.

Vissa fotbollspolitiska inhopp har blivit utskrattade från allra första början. Förre Tottenhamspelaren Roman Pavljutjenko valdes in i den regionala församlingen i Stavropol som medlem i Vladimir Putins maktparti Förenade Ryssland (Jedinaja Rossija). Den gamle anfallaren klargjorde att han skulle få svårt att kombinera sina två karriärer. Fotbollskommentatorn Anton Lisin vid Sovietsky Sport sa att ”det enda skälet till att Pavljutjenko skulle kunna vara intresserad av politik är om finanskrisen har påverkat hans lön”.

Det är givetvis riskfyllt att inkludera mindre ideologiskt skolade fotbollsprofiler i valrörelser. Men om det lyckas blir utdelningen stor. Även om de får partilistan att framstå som urvattnad går de oftast genom rutan. Vad det har inneburit för fotbollsaktörernas rykte kan dock sägas ha gett blandade resultat. Så länge fördelarna överväger nackdelarna för partierna finns det inget som talar för att erkänt icke-politiska spelare kommer att bli färre på vallistor runtom i världen. De riktigt lyckade politiska karriärerna för gamla spelare och tränare är färre än debaclen, men dock inte helt frånvarande.

I grund och botten finns det naturligtvis ingenting som säger att en person som satsat på en professionell fotbollskarriär måste vara obildad eller en dålig politiker. Flera dugliga fotbollskarriärer har uppmärksammats efter att spelarna har lagt skorna på hyllan och blivit framträdande politiker. Fotbollen kan i sådana sammanhang lyftas fram för att ge politiker en mer folklig prägel. Få fenomen är så lätta att relatera till för breda befolkningslager som fotbollen. En tidigare fotbollskarriär kan också komma väl till pass för att bygga upp en vinnaraura kring sin person. När det gäller denna kategori spelare och tränare är fotbollen snarare en accessoar till politiken.

Ekim Caglar.

leopardforlag

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler