Stäng
mars 5, 2017
Amra Bajric, skribent
Som 19-åring likställde jag offentlig amning med onani. Foto: Hasse Holmberg / TT

Från amningshat till feminism – identiteter förändras

”Jag tror att mammor ammar offentligt för att de vill ha uppmärksamhet. Det går faktiskt att gå undan och ge bebisen mat utan att visa brösten för alla. Ingen sätter sig och onanerar offentligt heller.”

Det här är ett utdrag ur en text jag skrev 2008, precis 19 år fyllda.

Det är inte på långa vägar det dummaste jag skrivit och jag kan inte heller beskyllas för att ha varit för ung för att förstå. 19 år, då borde man veta bättre, men jag visste inte bättre. Den 19-åriga versionen av mig förstod att rasism fanns men tyckte att feminism stod för en offerroll och något som var till för alla svaga kvinnor som inte kunde säga ifrån.

19-åriga jag hade tur för att hon skrev det här och liknande saker under en tid då ens dumhet inte innebar drev och krav på uteslutande ur en rörelse. Hade jag skrivit det här i dag så hade jag – likt Kajsa Ekis Ekman eller ”Lady Dahmer” efter kritiserade uttalanden – brännmärkts i vissa kretsar. Något som ingen verkar kunna undvika ändå, vare sig det rör sig om dumhet eller bara skilda uppfattningar om sakfrågor.

Förklaringen till den här sortens fenomen inom vänsterkretsar, där enskilda beskylls för strukturella förtryck efter ett omtvistat uttalande, har lagts på identitetspolitiken. Jag påstår att det inte är identitetspolitikens fel att vi ofta har en hätsk stämning. Jag vill påstå att högern har liknande problem och att det bottnar i en ovilja att acceptera att människor består av fler identiteter än en.

Man förenklar för att människan är en snårig varelse.

Förra hösten tog jag en långhelg i mitt hemland Bosnien och såg två beslöjade kvinnor röka och dricka vin på en uteservering. Jag tänkte på min egen mamma, som inte är beslöjad men är troende och samtidigt säger ”Inshallah socialismen ska komma”. För henne är socialismens återkomst starkt förknippad med Allahs välvilja att så ska ske. De rökande, beslöjade kvinnorna är varken mer eller mindre muslimska och min mamma är inte mindre socialist på grund av sin tro.

Det här behöver både högern och vänstern i Sverige inse. Människor är mer än bara en enda identitet och det är omöjligt att utifrån utseende avgöra vad för politiska åsikter eller fördomar en människa har.

Eller för den delen: vad för åsikter en människa ”borde” ha beroende på hens bakgrund.

Det svenska folket har, oavsett politisk färg, en tendens att förfäras när personer med en viss bakgrund och tillhörighet agerar utanför sitt tilldelade fack. Vare sig det gäller miljonärer med vänstersympatier eller förortsungar som inte tycker vi ska ta in fler invandrare. Vi pratar om att kvinnor som är för jämställdhet men mot abort sviker feminismen. Sina egna. Men sveket i båda fallen ligger i den konservativa och högervridna politiken – inte i bakgrunden eller etniciteten.

Högern och borgerligheten ser ”jämställdhet” och ”tolerans” som en del av en svensk identitet i stället för en produkt av politik. Det gör att högern kan avfärda den politik de själva inte vill driva som osvensk eller identitetspolitisk, säga att den inte rimmar med svenska värderingar.

Tyngdpunkten läggs på ett högervridet identitetsskapande, oavsett om det är förankrat i verkligheten eller inte. Då spelar det faktiskt ingen roll om vi är jämställda eller inte för håller du inte med så står du inte för en svensk gemenskap utan vill söndra.

Jag efterlyser mer krångel, mer gemenskap och mer motstånd mot det vi tror är farligt i samhället: högerpolitiken.

Vi kan arbeta för samma sak men det betyder inte att vi måste identifiera oss med varje del av rörelsen. Motsättningar är en naturlig del av solidaritet. För faran med en enda identitet är att vi skapar ett ”vi och dem” som bygger på stereotyper.

Författaren Chimamanda Adiche skriver att problemet med stereotyper inte är att de är osanna, utan att de är ofullständiga – där en historia blir den enda historien.

Detsamma gäller identiteter.

Sök på Politism.se