Stäng
april 1, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Hasse Holmberg / TT

Förtroendemätningen för medierna är inget att fira

I dag jublas det i journalistkåren – och bland en hel del antirasister – när DN redovisar en ny opinionsmätning kring förtroendet för medier. Public service och morgontidningarna kvitterar ut fina siffror i Ipsos-mätningen, Aftonbladets position som nyhetskällan alla har koll på bekräftas och rasisterna på Avpixlat snubblar in med mycket låga förtroendetal:

”Det är 4 procent som anser sig ha mycket eller ganska stort förtroende för sajten medan 7 procent har uppfattningen att den ger en sann bild av verkligheten.”

Här någonstans i läsningen börjar de stora medierna beställa tårtor till redaktionen. DN:s Martin Jönsson slår fast att det är ”förödande siffror för alternativa ‘sanningsägare’ och menar att den tysta majoriteten genomskådar sunket och unket som de organiserade rasisterna sprider.

Problemet är att slutsatsen är chimär, att jublet klingar falskt.

Kanske beror det på förväntningen, en hel del också i de stora breda medierna tror att rasistsajterna är en enorm maktfaktor och tror sig här få bekräftat att så inte är fallet. De bedrar sig.

Siffrorna som DN redovisar för Avpixlat är dels alls inte låga, utan anmärkningsvärt höga, och upplevs bara som svaga för att de alternativa rasistsajterna och hatmedierna har en så stark position i mediefloran i dag.

Det går, om än haltande, att jämföra med twitter. Statistiken visar alltid att överraskande få twittrar aktivt och överraskande få följer de samtal som förs på twitter. Överraskningen beror även där på att twitters position i det offentliga samtalet, bland de aktörer som sätter dagordningen, är så stark.

Jag, liksom många andra, har i flera år i panelsamtal, texter och intervjuer pekat på att twitters viktigaste styrka ligger just i hur överbevakat och övervärderat det är av agendasättarna, av massmedierna, av politikerna och av opinionsbildarna. Att få själva är aktiva och att få själva följer alla märkliga debatter spelar mindre roll när det i nästa led har en så stor påverkan på det offentliga samtalet och på makthavarna.

Avpixlat, Nyheter Idag, Fria Tider, Exponerat och de andra galenpannorna har en position med många paralleller. De har förändrat flera borgerliga ledarsidor i grunden, de har förändrat hur politiker och offentliga personer (alltifrån olika ”kändisar” som gör huvudlösa facebookuppdateringar till tyngre makthavare som börjar prata om ”mörkning”) pratar och vad de pratar om. De har – genom sin mobiliserande kraft och genom att ge sken av att vara breda gräsrotsrörelser – gång efter annan satt ett oerhört tryck på såväl jättarna inom public service och de största morgontidningarna som på kundtidningar, nätforum och i alla kanaler som medierna öppnat upp för att möta sina läsare. De får etablerade medier att skriva liknande rubriker (men där innehållet för den som klickar sedan visar sig ha ett annat budskap).

På så vis har de påverkat såväl bevakning som urval av gäster och ämnen, och inte minst diskussionen om vad medierna bör och inte bör göra. Avpixlats Mats Dagerlind bjuds in till Publicistklubben för att diskutera hur man stoppar näthatet och får stort utrymme att kommentera när sajten diskuterats i Sveriges Radio (man hade knappast gett Nordfront samma utrymme).

Chefredaktören för Sverigedemokraternas stenhårt partikontrollerade propagandaorgan SamtidenJan Sjunnesson, bjöds återkommande in som expertkommentator i SVT tills han själv berättade att han bara var partitoppens marionettdocka.

De organiserade rasisterna är mycket framgångsrika i sina mediestrategier och de vinner mark. De har en allt större påverkan på det offentliga samtalet. De blir mer och mer rumsrena ju mer de lyckas flytta debatten. De sätter tonen i samtal som förs både av folkvalda riksdagsledamöter och på arbetsplatser runt om i Sverige.

Den som läser DN/Ipsos och firar anständighetens och journalistikens triumf en dag som denna bör tänka efter både en och två gånger.

Sök på Politism.se