Stäng
maj 14, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Finansminister Magdalena Andersson (S). Foto: Jonas Ekströmer/TT

Folket vill ha jämlikhet – kan politikerna leverera?

I Sverige vill vi ha mer av ekonomisk jämlikhet. Vi vill ha mindre inkomstskillnader. Och vi tror att vi lever i ett mer jämlikt land än vi gör. Det här slogs fast redan i United Minds stora undersökning 2013, som alla borde titta närmare på. Och i veckan bekräftades bilden av att vi längtar efter ekonomisk jämlikhet i en undersökning som Novus gjort på uppdrag av fackliga idéutvecklingsinstitutet Katalys. Slutsatserna sammanfattas i rapporten ”Massivt stöd för jämlikhetspolitik”.

Katalys visar att så många som nio av tio (!) anser att en vd ska tjäna max fem gånger så mycket som en arbetare. De visar att nio av tio av de rödgröna väljarna tror att jämlika samhällen är att föredra, och att hela 66 procent av de borgerliga väljarna delar den uppfattningen.

Skärmavbild 2017-05-12 kl. 10.44.34

Dessutom finns en tydlig förväntan på att politiken ser det som sitt ansvar att arbeta för ett mer jämlikt samhälle. Det handlar alltså inte om att passivt hoppas att marknaden löser problemet eller att konjunkturen lagar samhället liksom automatiskt. Nej, undersökningen visar att ansvaret är regeringens. Totalt anser 78 procent att det är mycket eller ganska viktigt att regeringen försöker minska de ekonomiska klyftorna:

skarmbilden1213

Hela rapporten är intressant och visar att vi har en generellt progressiv syn på ekonomisk jämlikhet och inkomstskillnader i Sverige. Goda nyheter för partierna till vänster om mitten, alltså.

Men när man läser rapporten är det omöjligt att inte tänka på det stora problemet: Våra politiska partier. Om man vill att den ekonomiska ojämlikheten minskar snabbt, om man vill se en politik som med fast hand hanterar en folklig längtan efter jämlikhet, då finns det i dag inte så mycket att välja på. I teorin strävar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och i någon mån Miljöpartiet efter mer ekonomisk jämlikhet, precis som folk i allmänhet i den första grafen i den här texten. Men i praktisk politik, i policyförslagen, så ser vi betydligt mindre av den varan. Det är som om de partier som enas om statsbudgeten inte på samma sätt som de som svarat i undersökningen anser att det är regeringen som ska åstadkomma detta.

För det vi ser är ju att de senaste åren med S, MP och V gett fortsatt växande klyftor. Något vi skrivit mycket om på Politism. Jonas Sjöstedt (V) säger att det här är ett misslyckande för honom. Det kan man verkligen hålla med om. Finansminister Magdalena Andersson (S) säger att hon vill bli ihågkommen för sin kamp mot klyftorna:

”Vi har ju haft 10-15 år av ökande klyftor i Sverige. Inte minst har den rikaste procenten dragit ifrån samtidigt som de som har det tuffast har halkat efter. Om jag kan göra avtryck som finansminister så att den utvecklingen har brutits, då kommer jag att vara otroligt nöjd.”

Anderssons ambition är såklart helt rätt. Men verkligheten visar ju att vi går i motsatt riktning trots att hon är finansminister. Så även där får man se det som ett misslyckande.

Nu betvivlar jag inte att den rödgröna regeringen och V gärna ser mindre ekonomisk ojämlikhet och minskade klassklyftor. Mycket av politiken de för är också väldigt bra, riktad mot de som har det sämst ställt. För det ska de har beröm. Men när det gäller att föra en politik som ger oss mer ekonomisk jämlikhet så har uppenbarligen andra reformer, eller en allmän försiktighet, varit viktigast.

Det är lätt att bli modfälld av detta. Progressiva partier som förhåller sig till klass och ekonomisk ojämlikhet som om det vore nästan fysiskt omöjligt att faktiskt förändra hur vi har det. Som om politikerna inte själva tror att politiken kan spela en stor roll.

För mig är det inte svårt att förstå varför partier som inte erkänner tvångströjan, utan lovar mycket dramatiska förändringar, lockar väljare i det läget. Även om de har otäcka åsikter. Vill man dämpa deras framgångar samtidigt som man förändrar samhället till det bättre bör man lära av det här. Inte genom att försöka matcha till exempel Sverigedemokraternas ”bud” när det gäller migrationspolitiken (för SD kommer alltid att höja budet). Utan genom att buda över dem när det gäller att förändra samhället. Att visa att politiken, precis som SD tyvärr tydliggjort i invandringsfrågan, kan vara en kraft för förändring.

Gränserna kan flyttas. I morgon måste inte vara som i dag. Visa att löftet om ”något helt annat” lika gärna kan vara svaret på en utbredd längtan efter mer ekonomisk jämlikhet.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler