Stäng
januari 16, 2014
Margret Atladottir, redaktör

Ett performance över åldrad medielogik

Det bästa med Belinda Olssons program om feminism är att det blir ett performance över hur fel det kan blir när man använder sig av en gammal medielogik för att beskriva vad som händer just nu. Den där man bara kan diskutera en sak i taget. Tonen är nedlåtande och fnissig. Man slår bland annat mot unga kvinnor som brinner för olika saker i feminismens namn, som till exempel Liv som vill bada barbröstad på Aq-va-kul i Malmö. Omotiverat lång programtid med buskis-stämning ägnas åt frågan.

Ställer man saker som rätten att få bada barbröstad i ett badhus mot faktumet att kvinnor våldtas och mördas av män blir det ju inte svårt för gemene man att tycka att feminismen helt har spårat ur. Som att inte Liv redan fått utstå mycket hån och hat från sin omgivning. Som att det ena utesluter det andra.

Och självklart blir saker som ”hendagis” superlöjliga när man väljer att varva bilder från en förskola på söder där barn dansar, med suffragetternas demonstrationståg där kvinnors rösträtt stod på spel.

Jag tycker att det är synd. Det är synd att välja att raljera och tramsa när det kommer till en ideologi som redan får utstå så mycket spott och spe. Ett liknande program om till exempel antirasismen hade varit otänkbart. ”Titta här, vad löjliga de är som vill klippa bort en docka ur Kalle Ankas julafton! Annat var det på Martin Luther Kings tid…”.

Men jag väljer att ta Fittstim – Min Kamp för vad det är. Det är  Belinda Olssons berättelse om hur besviken hon är på sina efterföljare. Ett rätt så vanligt fenomen bland mediefeminister, för den logik som gällde back in the days: med en sak i taget, gäller inte längre. I dag kan vi diskutera och kämpa för många olika frågor på väldigt många olika sätt utan att det betyder att något har ”spårat ur”.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler