Stäng
december 15, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson. Foto: Janerik Henriksson/TT

Ett nytt politiskt projekt som gör upp med orättvisorna

”Sverige måste återgå till den både reglerade och solidariska invandringspolitik som Socialdemokraterna historiskt har stått för.”

Se där en formulering som kan förstöra för en bra debattartikel.

Det handlar om den text som LO skrivit på DN Debatt, där man presenterar en långt mer radikal politisk hållning än tidigare i flera viktiga sakfrågor. Vi återkommer till dem.

Citatet ovan uttrycker eventuellt samma linje som LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson signalerat förr, att det inte ”finns någon väg tillbaka” till den tidigare förda flyktingpolitiken. En analys som jag omöjligen instämmer i. Vare sig det är LO, den rödgröna regeringen, högern eller någon annan som förordar en linje som i praktiken innebär en inskränkning av asylrätten så är de fel ute. Står man inte tydligare än så upp för grundläggande mänskliga rättigheter har man en del att lära av historien. Texten kan också läsas som om invandringen inte redan var reglerad, vilket alla vet inte är sant.

Citatet kan också, om man tittar på vad LO-kommunikatörer själva uttrycker på twitter i dag, syfta till att vi ska tillbaka till en mer solidarisk linje än i dag – med permanenta uppehållstillstånd – men inte till en så solidarisk linje som gjorde att många människor sökte asyl i Sverige 2015.

Problemet är att vi inte vet, det är ett mycket mumligt stycke och de skarpa reaktionerna mot detta kan knappast överraska någon. Skriver man om invandringsfrågan i en artikel som egentligen försöker fokusera på något annat – när denna debatt helt dominerar Sverige politiskt och människor slaktas i Aleppo – så hamnar man obönhörligen i invandringsfrågan oavsett vad man skriver i övrigt. Det borde LO naturligtvis ha insett. Gör om och gör rätt – och while you’re at it: ta hellre strid mot regeringens omsvängning av flyktingpolitiken, den försvårar integrationen och lägger mer makt hos arbetsgivarna, vars godtycke i och med migrationsuppgörelsen kan avgöra flyktingars livschanser.

När det gäller texten i övrigt finns däremot oerhört mycket att välkomna.

1. LO säger ett mycket tydligt nej till den marknadiserade skolan och föreslår mer resurser till skolan, förändringar av skolpengssystemet och det fria skolvalet. De säger nej till religiösa friskolor. De öppnar – äntligen! – för ett förstatligande av skolan. Allt detta är viktiga steg för att skillnaderna mellan barn till rika välutbildade föräldrar och barn som har det mindre förspänt ska minska. En likvärdig skola utan vinstintresse kan, som vi skrivit förr, ge oss världens bästa skola igen.

2. De säger tvärt nej till sänkta löner och låglönejobb, vilket i sig är toppen eftersom den kampen fortsätter. Men det är samma sak som de sagt länge, så inget ”nytt” där. Däremot är detta en fråga som aldrig kommer att försvinna från högerns dagordning (och det har egentligen inget att göra med nyanlända, som de ofta gör gällande, högern förordar alltid i alla lägen låglönejobb och sämre arbetsvillkor för vissa grupper). Detta är också en fråga där hela arbetarrörelsen bör ha stort självförtroende, sist allianspartierna försökte pressa på i den här frågan slutade det med att de fick springa iväg med svansen mellan benen.

3. Jämlikhets- och klassfrågan ska sättas i centrum. Här kommer den insikt man hoppas ska prägla inte bara LO:s kommunikation framöver utan också hela deras valrörelse. Här kommer den hållning man vill att Socialdemokraterna ska tvingas ta till sig, så att de – som debattartikeln inleds – hittar ett nytt projekt igen. Om fackförbunden på allvar tar strid mot status quo och konstaterar att de små försiktiga marginaljusteringarnas tid är förbi (1990-talet är över!) så kommer de närmaste åren att bli intressanta på riktigt:

”Vi vill öka skatterna på kapital och därmed göra det möjligt att minska skatten på arbete, det vill säga någon form av skatteväxling. Samtidigt krävs rejäla förstärkningar för grupper som halkat efter, exempelvis kraftigt höjda barnbidrag och en större satsning på pensionärerna.”

Nu behöver detta omsättas i konkretion. Fastighetsskatten bör återinföras, förmögenhets- och arvsskatt återinföras och förslag för att beskatta finanskapitalet – både i Sverige och genom skatt på finansiella transaktioner – måste införas. Det oerhört kostsamma ränteavdraget måste trappas ned. Görs detta kommer det andra som krävs bli möjligt: Höjda barnbidrag och storsatsning på pensionärerna. LO:s löfte om att alla ska garanteras minst 70 procent av sin lön bör dock kompletteras av ett krav på att ingen pensionär ska ha under 15 000 kronor per månad före skatt. Så bygger man bort klassklyftor och raderar ut en del av den ojämlikhet som byggs upp under ett arbetsliv där löneskillnaderna är stora. Dessutom ska man komma ihåg att satsningar på pensionärer med låg inkomst till en del betalar sig självt. Till skillnad från skattelättnader för rika, som ofta innebär att pengar läggs på hög, går pensionärernas pengar genast till konsumtion av nödvändigheter, vilket ger skatteintäkter och skapar jobb.

Det LO måste göra nu – särskilt om de vill ”lyssna, erkänna problemen och erbjuda konkreta lösningar” på ett sätt som arbetarrörelsen inte gjort tillräckligt bra de senaste decennierna – är att inte backa bara för att partipolitiken suckar och säger att det är ”svårt” eller ”omöjligt” att göra politik av detta. Den ursäkten duger inte längre och fackföreningsrörelsen måste våga kräva betydligt mer av partierna även om de stretar emot.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler