Stäng
augusti 26, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Stefan Löfven (S) och Magdalena Andersson (S). Foto: Henrik Montgomery/TT

Ett litet steg för jämlikheten – men ett enormt kliv för socialdemokratin

Alla partier tjatar om arbetslinjen. De upprepar som ett mantra att det ”måste löna sig att arbeta”, men har tagit flera steg – avskaffad förmögenhetsskatt, slopad arvsskatt och sänkt skatt på kapitalinkomster – som går i motsatt riktning: Det lönar sig inte att arbeta, inte lika mycket som det lönar sig att bara vara rik.

En socialdemokrati som gör upp med den eftergiften till den ekonomiska eliten tar ett viktigt steg mot en vitalisering av arbetarrörelsens jämlikhetsprojekt.

Så enkelt är det, även om steget de tar är litet.

En antydan kom redan förra helgen, när statsminister Stefan Löfven (S) i en intervju sa att de som har störst kapitalinkomster kan ”bidra lite mer”. I veckan kom också ett konkret besked.

Socialdemokraterna lovar att höja skatten på kapitalinkomster om de får bilda regering efter valet. Det är inga stora summor i en statsbudget, ett par extra miljarder årligen beräknas komma in till statskassan. Därmed lär det inte heller bli så betungande för de rikaste.

Men det hindrar inte att det är ett enormt viktigt steg de nu är beredda att ta.

Skatten på inkomster från kapital – det vill säga de pengar du tjänar på att ha pengar – sänktes kraftigt av Carl Bildts (M) högerregering 1991. Sedan dess har det varit lägre skatt på att bli rik på pengar man redan har än på att arbeta. En konstruktion som bidragit till att ojämlikheten i Sverige ökat. En politik som gjort att skillnaderna mellan de som har absolut mest och de som har ganska litet har blivit större år för år.

Sedan mer än 30 år tillbaka har inkomstskillnaderna i Sverige växt snabbare än i något annat OECD-land. Det är en skandal, men har inte varit en stor valfråga i någon enda valrörelse sedan klyftorna började vidgas. Till en del beror det på att makten har uppfattat det som omöjligt att bryta utvecklingen. De har agerat som om framtiden per automatik innebär större klassklyftor. Som om politiken inte har något inflytande i en globaliserad ekonomi.

När Socialdemokraterna nu gör den här markeringen betyder det därför något. Pendeln har svängt. Kanske började den göra det redan för tio år sedan i och med finanskrisen 2008. Sedan dess har frågan om ojämlikhet, förmögenhetskoncentration och gränslös oreglerad kapitalism sakta men säkert tagit allt större plats i såväl medier, forskning och politik. Det tar tid, uppenbarligen.

Vänsterpartiet skäller nu på Socialdemokraterna för att de inte velat göra detta tidigare. Det är ingen orimlig kritik, S borde naturligtvis redan ha tagit dessa steg. Men Jonas Sjöstedt (V) och Ulla Andersson (V) har ganska litet att vinna på att sura över att deras politik vinner mark och blir även andras. Det är en framgång, ingenting att gnälla över.

Socialdemokraternas löfte är ett myrsteg. Men det måste ses ur just det större perspektivet. Insikten om att ojämlikheten måste bekämpas på allvar har sjunkit in hos politikerna. Det där handlar inte bara om retorik eller valfläsk. Det är – oavsett hur det går i valet – ett exempel på att politik börjat handla om utjämning igen. Om rättvisa och om omfördelning. Det är ingen liten sak. Inte för en socialdemokrati som varit rädd för att prata om den här typen av beskattning i decennier.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se