Stäng
september 18, 2016
Nioosha Shams, skribent
Nioosha Shams.

Ett brev från andra generationen

Ni har gått barfota över landsgränser. Lämnat tryggheten bakom er och kastat er rakt in i ovisshetens mörker. Blivit hotade av män i uniformer, fått er smärtgräns höjd av situationer vi inte ens vågar föreställa oss. Bestulits på bokstäver från era namn och bott på flyktingförläggningar utan att ha någon aning om vad morgondagen kommer innebära.

Ni har lärt er främmande språk, försökt förstå er på främmande människor som är så olika er. Gått från jobb till nästa jobb och jobbet efter det. Sökt efter stabilitet. Krockat med kulturer och stridit om dagisplatser. Ni har skapat oss. Givit oss allt, helhjärtat och fullfjädrat. Lärt oss om era hemländer, lärt oss allt vi kan. Skapat en trygghet för oss, skapat möjligheter som ni själva aldrig fick.

Är det då konstigt att vi för evigt står i tacksamhetsskuld?

Att varje andra generationens blatteunge har som högsta dröm att köpa ett hus till sin mamma? Är det konstigt att vi inte pratar om allt? Att vi inte nämner era misstag så ofta, för att inte ge er skuldkänslor. Vrider oss ur jobbiga samtalsämnen, pussar på pannor och säger att allt är bra. Allt är så mycket bättre än det var för er, vi har inget att klaga på.

Kanske pressar vi oss hårdare än vi borde, för att göra er stolta. Alla barn vill väl göra sina föräldrar stolta? Men kanske behöver vi inte få A i alla ämnen, kanske behöver vi inte bli hjärnkirurger allihop.

Min mamma har aldrig sagt åt mig vad jag ska göra i livet, hon har alltid sagt: pröva dig fram. Lek och lär och upplev och LEV. Ändå känner jag ibland skuld över valen jag gör och inte gör. Tänker att jag borde ha fler fasta mål i livet, att det börjar bli dags för en lång utbildning nu, att mina meritpoäng är för låga. Tänker att jag borde ta tillvara mer på chanserna hon gett mig, livet hon byggt upp för mig.

Min mamma förnekar aldrig misstag hon gjort i livet, hon uppmanar mig alltid att vara ärlig och öppna mitt hjärta om jag är sårad över något. Ändå gör jag inte alltid det. Det finns ämnen jag inte skulle ta upp om de inte kom på tals.

Vi höjer våra föräldrar till skyarna för allt de gått igenom. Ser dem som superhjältar. För de är ju faktiskt det, de är gjorda av stål och har gått igenom sånt vi bara läser om i tidningarna och ser på nyheterna. Men våra föräldrar är också människor. De gör också misstag och ångrar sina val och det vi borde göra är att lära oss av det. Vi är också människor. Trots att våra föräldrar är superhjältar, så får vi göra fel.

Vi får underkännas på prov, dricka lite för mycket någon kväll och vara arga på våra föräldrar. Det är okej om vi inte har någon jävla aning om vad vi vill med våra liv ibland. De förstår mer än vad vi tror, och de klarar av att se oss misslyckas ibland. De är ju superhjältar.

Sök på Politism.se