Stäng
mars 9, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Martina Holmberg / TT

En tandvårdsreform visar politikens kraft – och gör att fler vågar skratta

Jag har ett tomrum på vänster sida i underkäken. Det syns inte så mycket, men jag är själv väldigt medveten om det och mån om att det inte ska synas när jag pratar eller skrattar.

Det där tomrummet är en påminnelse om när jag var yngre och hade väldigt dåligt med pengar. Tanden hade kunnat lagas, men det hade kostat mer än dubbelt så mycket som att bara dra ut den. Så jag blev tvungen att välja det billigare alternativet.

Jag är långt ifrån ensam om den erfarenheten. Tvärtom är just tandvård något som ofta får stryka på foten när den som har en dålig ekonomi måste göra sina prioriteringar. Det här är ett problem politikerna har känt till hur länge som helst.

Redan tidigare statsminister Göran Persson (S) skrev 1997, i sin bok ”Den som är satt i skuld är icke fri”, om hur klassamhället avspeglas i människors tandhälsa. Han kom själv ihåg hur hans pappa dragit ut sina tänder i stället för att laga dem, enbart av ekonomiska skäl. Persson skrev:

”Jag är fast besluten att se till att vi aldrig kommer tillbaka till ett samhälle där tändernas status blir ett klassmärke igen.”

Tyvärr lyckades Göran Persson aldrig med detta fullt ut. De politiker som regerat sedan dess har inte heller lyckats. Tandvårdsbidrag har införts, och sedan höjts, för att lätta bördan något. En försäkring som reducerar kostnaderna över en viss nivå har kommit på plats. Den rödgröna regeringen har dessutom gjort viktiga förändringar genom att höja åldersgränsen för fri tandvård från 18 till 23 år, i tre steg.

Därmed har regeringen tillsammans med Vänsterpartiet gjort mer i frågan på tre år än vad som hänt på decennier. Nu berättar socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) dessutom att fler steg ska tas. En ny utredning ska komma med förslag på hur tandvården kan bli billigare för fler, och en lösning som regeringen överväger är att göra så att all tandvård ingår i högkostnadsskyddet för sjukvård. Det skulle i så fall innebära att ingen ska behöva betala mer än 1 100 kronor per år för att gå till tandläkaren.

Vi är nu ännu långt ifrån att komma dit. Först om två år, 2020, ska utredningen presentera sina förslag – och vilken regering som då innehar makten vet vi inte. Men om detta blir verklighet förändrar det inte bara munhälsan utan den generella hälsan och livskvalitén för väldigt många av de som har det sämst ställt i Sverige. Inte minst för många äldre.

Socialdemokraterna borde dock välja väg ännu tydligare. I stället för att hänvisa till utredning och ambition bör det formuleras som ett vallöfte. Det här är en ny stor och bred välfärdsreform, i en tid när många påstår att riktiga reformer är omöjliga.

Det skulle också vara en politik som gör att färre behöver skämmas för att le och skratta med öppen mun. Även det betyder en hel del.

Sök på Politism.se