Stäng
februari 19, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Erik Fichtelius och Göran Persson pratar om Carl Bildt i dokumentären "Ordförande Persson".

En ”jävla dålig” höger skymmer sossarnas problem

”Jag är ju naturligtvis gynnad nu av att Bildt så att säga är så jävla dålig va.”

Det är Göran Persson (S) som säger det, i ett klipp från 1999 i dokumentärserien ”Ordförande Persson”.

Han var något på spåren, Carl Bildt lämnade partiledarposten samma år och partiledaren Bo Lundgren förde Moderaterna till ett osannolikt dåligt valresultat i det efterföljande valet 2002. Med Moderaternas opinionsras finns ett liknande läge för Socialdemokraterna i dag:

De har ett uppenbart gynnat läge av att Moderaterna är jävligt dåliga, ostrategiska och ofta obegripliga.

Men några andra likheter finns inte. Socialdemokraterna gick fram till 39,85 procent i valet 2002. I dag ligger Socialdemokraterna en bra bit under det redan svaga valresultatet från 2014. Då fick de 31,01 procent av rösterna. Väger man samman opinionsmätningar i dag landar de på usla 25,7 procent.

Då finns det anledning att fråga sig hur Socialdemokraterna tänker på framtiden. Från personer inom partiet hörs nästan ingenting om vad socialdemokratin ska vara eller hur den måste förändras. Detta trots att stödet är lågt inte bara i Sverige – över hela västvärlden trängs man bort, procentenhet efter procentenhet.

Social Europe skriver Aftonbladets tjänstlediga politiska chefredaktör Karin Pettersson och söker alternativ under rubriken ”Utan socialdemokratin kommer kapitalismen att äta sig själv”. Hon beskriver träffande den samhällsutveckling och de vägval som lett fram till att arbetarrörelsen tappat mark både fackligt och politiskt.

Politiken måste bli mer lokal, komma närmare människor, även om många avgörande problem fortfarande bara kan lösas globalt. Det är ”ett mysterium”, menar Pettersson, att vänstern varit så dålig på att söka – om och om igen – ett tydligt mandat hos sina väljare för den politik man vill föra. Hon påminner också om vikten av att inte glömma att den långsiktiga trenden i Sverige och globalt är starkare stöd för demokrati, tolerans, antirasism och jämställdhet. Socialdemokratin bör därför akta sig för att kortsiktigt vinna mark genom att flirta med motsatta värderingar.

I texten försvaras gränser och gränskontroll – men slutsatsen är att öppenhet och ett generöst flyktingmottagande kombinerat med politik för jämlikhet är vägen framåt. Hon påminner om att länder med en aktiv fördelningspolitik också är länder där stödet för fördelningspolitik är som störst och menar att man kan dra lärdom av detta också när det gäller flyktingpolitiken: Den som stramar åt lär följas av en opinion som vill strama åt ännu mer. Och ännu mer. Att ge migranter och flyktingar sämre rättigheter eller socialförsäkringar än infödda svenskar urholkar arbetarrörelsens segrar:

”För den som förespråkar solidaritet är detta en farlig väg. Inte bara för att det är moraliskt fel, utan för att det på längre sikt äventyrar principerna om allmängiltighet som fördelningspolitik vilar på.”

Stödet för välfärdsstaten och fördelningspolitiken är mer grundmurat hos medelklassen nu än förr, varför även medelklassen kan ses som en garant för detta system – även när den traditionella arbetarklassen krymper. Samtidigt betonar Pettersson att arbetarklassen aldrig får komma i andra hand för en socialdemokrati som vill ha kvar ett existensberättigande.

Dagens socialdemokrati associeras allt oftare med makten än med stora reformer för jämlikhet. Här måste partiet förändras i grunden, inte minst genom att fler socialdemokratiska politiker måste rekryteras utanför till exempel de familjer som oförsiktigt uttryckt alltid varit socialdemokratiska politiker, alltid är gifta med andra socialdemokratiska politiker och alltid umgås med andra socialdemokrater. Spräck S-bubblan. Våga också se över politikerlönerna och öka avståndet mellan ministerposter och tunga uppdrag i storbolagen.

Den viktigaste slutsatsen är att ett försvar för det som är rätt, för goda värderingar, inte räcker långt i sig självt. För att andra krafter inte ska vinna krävs en socialdemokrati och en vänster som på allvar vill förändra och som är beredd att se rörelserna och partierna förändras.

Karin Petterssons text pekar konkret ut områden där förändring krävs, även om det är märkligt att klimatfrågan inte får stå mer i centrum. Den kräver en omställning och omdaning av samhället, arbetsmarknaden och ekonomin som i grunden utmanar tidigare politiska självklarheter, som exempelvis tron på evig tillväxt. Men texten är trots det en mycket bra utgångspunkt för en diskussion inom socialdemokratin och den breda vänstern om hur man ska komma framåt och vilka vägval som måste göras. En diskussion som för övrigt fördes också i lördagens ”Konflikt” i P1.

Men här hittar vi också ett annat av socialdemokratins grundläggande problem. Den här typen av ansatser leder nästan aldrig till ett seriöst och öppet samtal. Det tycks inte finnas något intresse hos ledande figurer i socialdemokratiska partier att pröva tankar på det här sättet, att föra riktiga resonemang, att ta ställning och försöka leda opinionen i stället för att följa den.

Inte ens Thomas Pikettys enorma arbete har fått den svenska socialdemokratin att ompröva nästan någonting. Han får inte ens några motargument – utan bemöts ungefär som att han är helt rätt ute men att ingen är intresserad av att dra några politiska slutsatser av det.

På samma sätt befarar man att Karin Petterssons (och andras) tänkande kring framtiden bemöts enbart av människor utanför partipolitiken, eller åtminstone utanför socialdemokratin. För socialdemokratin tycks på 2000-talet nästan inte vilja någonting mer än att styra landet.

Om det är det som främst driver en rörelse är den inte längre en rörelse utan en trött gammal institution. Ett museum. Och då räcker det inte långt att högern nu är så jävla dålig va.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se