Stäng
november 18, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé. Foto: FANNI OLIN DAHL / TT

Efter ”hora!” måste vi fråga oss hur vi hamnade här

Visst blev man chockad när man såg en moderat digital kommunikatör, som föreläser om hur man agerar i sociala medier, stå och säga ”HORA” om socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) i ett av misstag direktsänt klipp på Youtube. Varje gång man ser det spelas upp undrar man hur i helsicke Delmon Haffo, som han heter, hamnade där.

Kommunikatören fick naturligtvis sparken och den diskussion som följer måste förstås fokusera på det sista i föregående stycke. Hur hamnade vi här?

Den diskussionen var ju redan igång innan detta Youtube-ögonblick och vi skrev om det så sent som i söndags:

”Om man inte gemensamt söker ett bättre offentligt samtal kommer det därför snart att bli ännu sämre. Råare och grövre. Fler persondrev och påhopp. Och min egen osäkerhet om opinionsbildningens väg framåt handlar om att jag just nu inte vet vilka verktyg som skulle kunna fungera för att debatten ska slippa ta den vägen.”

Kanske kan det som hände på Moderaternas kansli bli just det verktyget? Inte bara för den moderata kommunikationsstrategin utan för hela det politiska samtalet. Kanske kan vi bli bättre på att skilja vad som är okej och inte?

Jag tror man måste försöka vara specifik: Okej, i min bok, är stenhårda argument och retoriska smockor. Den politiska debatten ska inte vara torr teknokratisk diskussion utan måste vara passionerad och ideologisk, den måste vara arg när det behövs och den måste våga försöka vara rolig.

Ett exempel på en ofta rätt elak – eller allra minst mycket syrlig – debattör som hamnar på rätt sida om gränsen i de snabba, dryga twitterdebatterna är Kreab-mannen Fredrik Johansson. Han är kul, även om det ofta svider till att stå på andra sidan. Ett annat exempel på vad som är på rätt sida gränsen är nu avskedade Delmon Haffos satiriska video om regeringens läslovsutspel. Osakligt, visst, så det sjunger om det. Men uppenbar satir och utan grova övertramp.

Vad som är på fel sida om gränsen är just sådant vi skrivit om många gånger förr. Den här attityden och stilen, som M-toppen Hanif Bali är den främsta fanbäraren för men som alltså spridit sig inom Moderaterna, är allt annat än okej.

Undfallenheten mot Hanif Balis övertramp har bäddat för det vi såg på Youtube i går. Haffo strålar av självförtroende och ser ut att känna sig osårbar när han raljerar över det politiskt korrekta innan han kallar statsrådet för ”hora”. Där finns ingen märkbar nervositet över att andra i rummet skulle kunna ta illa upp eller se det som ett övertramp. I bakgrunden flabbar flera – men inte alla – åt det han säger.

I stället för att markera mot till exempel Hanif Bali har partiets kommunikationschef Per Nilsson sagt ”backa aldrig”, ”kick them in the balls”. Vilket ansvar har han?

En annan del som möjliggör den här utveckligen är påståendet om att de bara gör som motståndarna. ”Det är vänsterns fel att högern beter sig såhär.” Alla är lika goda kålsupare, förstår man. Men vilka socialdemokratiska toppolitiker eller digitala strateger beter sig som de moderata? Konkreta exempel vore på sin plats.

Även Politism brukar dras in i smeten. Det har gjorts många gånger och så sent som i dag sa skribenten Hanne Kjöller i TV4 Nyhetsmorgon att Politism är ”samma kloakhål” som hora-uttalandet kommer ur. Även här vore det mycket praktiskt med exempel och konkretion. Kjöller med flera på DN har tidigare på DN gett oss liknande epitet, och jämfört oss med Avpixlat, i en illa underbyggd och oärlig argumentation.

Genom att bunta ihop oss med dem ger Kjöller, och andra som gjort samma sak, det verkliga problemet en ursäkt. Det är fullständigt oacceptabelt och kålsuparteorierna underlättar för de som går över gränsen att fortsätta göra det. Vill du kritisera Politism – kom med exempel så diskuterar vi dem. Vill du bara relativisera högerpolitikernas agerande – låt bli.

I dag säger Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra att skandalen har skadat partiet och att hon blev ledsen och arg när hon hörde talas om det som sagts. Jag tror att hon menar allvar. Den fråga som fortfarande måste besvaras – av henne och alla andra – är samma som jag ställde i söndags: Vad ska vi göra med det offentliga samtalet nu då?

Sök på Politism.se