Stäng
mars 9, 2016
Politism, redaktion
Det är stor risk att de ungar som är fattiga nu också blir fattiga vuxna. Så dåligt fungerar samhället. Foto: Pontus Lundahl / TT

Du kommer inte loss från fattigdomen

Det mest orättvisa som kan hända en människa är att födas. I samma ögonblick som vi slår upp ögonen mot världen drabbas vi av murar och begränsningar. Klassamhället slår emot oss redan på BB.

En ny, omfattande studie från Statistiska centralbyrån visar att var femte tonåring som växte upp i en fattig familj 1999 själv var fattig även i 30-årsåldern.

Där vi kommer ifrån speglar vilka vi blir.

Läxläsning vid middagsbordet, en slant till den första bostadsrätten, kontakter till jobb och möjligheter. När- eller frånvarande privilegier präglar hela vår existens. Det säger sig självt att den som får ett försprång redan från vaggan har en fördel jämfört med arbetarklassens barn.

Den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson lanserade för snart 90 år sedan ”folkhemmet” med följande tankefigur:

“Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

I dag, närmare ett sekel senare, lever vi i ett samhälle där social status fortfarande är direkt avgörande för våra liv.

Sverige är det land i västvärlden där klassklyftorna — mätt i inkomster och förmögenheter — ökat som snabbast de senaste decennierna. 1980 var Sverige världens mest jämlika land, sedan dess har vi backat in i framtiden. Kelgrisarna har fått det bättre — styvbarnen har blivit fler.

Ungefär samtidigt som SCB inledde sin studie — när entusiasmen inför internet och Den Nya Ekonomin var som störst — förklarade tyckare och politiker från olika partier att klassamhället för utplånat. Din bakgrund spelade inte längre roll, den nya teknologin upphävde alla tidigare sociala relationer. I dag är vi smärtsamt medvetna om att den bilden var falsk.

Klassklyftorna förvärrades — oavsett om vi frälstes med snabbare uppkoppling och smartare telefoner.

SCB:s studie klär av det svenska klassamhället på nytt — och borde få oss att skämmas. Beslutsfattare som under decennier blundat för ojämlikheten har satt djupa spår. Fattigdomen förödmjukar, förnekar.

Anneli Jordahl formulerar det träffsäkert i boken “Klass är du fin nog?”:

“Det är först när man blir medveten om var man står i en hierarki som orättvisorna blir tydliga.”

För den som växer upp fattig tycks bakgrunden vara inpräntad, omöjlig att skaka loss. Fastkletad.

Men den är ingen naturlag. Det förra seklets välfärdssegrar visar att det går att organisera sig för en politik som river klassamhällets murar, som sprider makt och möjligheter. Och det är nog bäst att vi gör det.

Annars är risken stor att även våra barn definieras mer av efternamn än av de egna drömmarna.

Daniel Mathisen.

Sök på Politism.se