Stäng
september 6, 2018
Politism, redaktion
Bitcoins kräver enorma mängder el. Här en så kallad "Bitcoin-grävare" på Island. Foto: Egill Bjarnason/AP/TT

Det räcker inte att klimatpaniken når innerstads-Twitter

De senaste åren har klimatpaniken nått innerstads-Twitter.

Folk som är föräldrar till 1.78 barn, har sommarstuga och bil har slutat flyga. Inte nog med det, de förstår inte hur någon annan kan flyga heller när vi nu är på väg mot klimatkatastrofen. Förstår de inte hur själviskt det är, vilken värld lämnar vi till våra barn?

Andra, som inte är föräldrar, har sommarstugor eller bil, tycker att de kanske värda den där resan till Thailand. Brorsan bor där, och hur skulle de annars kunna träffa honom? Dessutom är det många klimatresor värre att skaffa barn, än att ta en flight halvvägs runt jorden.

Men vänta, säger föräldrarna. Vi kan väl inte börja prata om att reglera hur många barn folk skaffar? Då är vi ju inne på eugenik, vad är det för domedagsscenario. Kan inte folk bara avstå från resorna. Bil behöver man kanske inte heller.

Då vaknar folk som inte bor in innerstaden: Ursäkta men hur hade ni tänkt er att vi skulle klara oss utan bil? Det är två mil till affären, och vi har djur som äter säckvis med foder.

Någon riktig miljöpionjär ger sig in i samtalet och berättar att hen minsann inte har bil eller barn, aldrig reser, inte äter kött och lever ensam med fyra hundar och tre katter på landet, och det går minsann hur bra som helst.

Jaha, säger någon annan, men hundar och katter är en klimatkatastrof. De står för kring 25-30 procent av den totala matproduktionen och påverkar landanvändning, vatten, fossila bränslen, fosfatanvändning och biocider.

Och så vidare.

Problemet med att kokettera om våra nyfunna konsumtionsvaror är flera. Dels är det tveksamt om det leder till några stora förändringar utanför våra självvalda ekokammare. Dels är det väl som det mesta i sociala medier: Vi visar upp det som vi vill visa upp. Vi visar att vi har blivit självförsörjande på grönsaker, men inte de 17 turerna med bilen fram och tillbaka till handelsträdgården. Vi visar upp att vi köpt miljöbil, men inte att vi gav vår gamla bränseslukare till syrran som innan dess var bilfri.

Andra skiter i rätt stor utsträckning i miljökonsekvenser och klimatavtryck.

Nyligen rasades det om svenska bloggkändisars flygvanor, och Isabella Lövin (MP) har fått klä skott både för makens dieselbil och för sina business class-flygbiljetter. Det är en form av miljödebatt som Sverige älskar. Klimatkollaps reducerat till en praktisk ”vem vare som fucking kasta?”-nivå

Men miljöhänsyn är svårt, och inte något som vi är utrustade för att ta hand om själva. För det vissa av oss tycker är nödvändigt, är för andra dekadent lyx, och tvärtom. Vissa har familj och vänner på olika sidor av världshaven, andra har alltid drömt om att ha tre barn och en tredje har alltid velat bo i ett hus fullt av djur. Det som vi flott meddelar världen på sociala medier att vi avstår, är sådant som vi själva har bestämt att vi klarar oss utan. En avsevärd grupp är inte intresserade av att avstå något alls, och köper gärna de flygbiljetter och stadsjeepar som andra kastat åt sidan. Idén om att vi kan vända störtloppet mot domedagen genom att själva bestämma våra uppoffringar är en chimär och ansvaret för den villfarelsen vilar hos våra politiker.

Vi är inne i en valrörelse som sägs handla till stor del om klimatet, så var är visionerna?

Var är partierna som utan omsvep vågar säga att våra liv kommer att behöva förändras drastiskt om vi ska nå en rimlig nivå av miljöpåverkan? Var är ledarskapet som är beredda att förbjuda skadliga vanor helt? Vem flaggar för inskränkningar i hur vi får spendera våra pengar, vad vi får äta, hur vi disponerar vår lediga tid?

När man läser igenom partiprogrammen är det Vänsterpartiet som kommer närmast sanningen: Det största problemet är kapitalismen, eller som de skriver själva: Miljöförstöringen är i dag inte främst en fråga om osäkra eller oavsedda konsekvenser av produktionen, utan om att produktionen är orienterad gentemot vinstmaximering oavsett dess sociala och ekologiska konsekvenser.”

När vi behandlar klimatförändringarna som ett problem vi kan lösa på individnivå missar vi att vi helt saknar makt över de områden där de största problemen finns. Förra året refererade The Guardian ”Carbon Majors Report” som avslöjade att 100 företag stått för 71 procent av utsläppen av växthusgaser sedan 1988.

Vilka av dessa står vi i beroendeställning till, och hur kan vi förändra detta som nation, snarare än som individer?

Hur stoppar vi sådant energislöseri som inte gör något gott överhuvudtaget? Ingen behöver bitcoin. Bitcoin går inte att äta, driva fordon med eller att bygga hus av. Ändå låter vi ofantliga mängder energi spillas på något som inte fyller någon funktion förutom att berika en i sammanhanget mikroskopisk elit. Exakt hur mycket energi? Mer än vad hela Nya Zeeland förbrukar. Eller: Ungefär lika mycket som 1 miljon atlantflygningar.

Bitcoin genereras genom blockkedja (vilket du kan läsa mer om här). I grova drag handlar det om ekvationer som löses av datorer för att skapa ett digitalt värde. Mer och mer processorkraft krävs allteftersom ekvationerna blir svårare och svårare. Alltså går enorma mängder energi åt att producera valuta åt de ungefär 3 miljoner personer som använder kryptovaluta. Och av dem beräknas ungefär 40 procent av all bitcoin ägas av 1 000 individer.

Nu är det såklart inte så att klimatet står och faller med just bitcoin, men det är ett åskådliggörande av hur maktlösa vi är inför energislösande processer som ligger bortom vår omedelbara verklighet, och som våra makthavare gör noll och intet för att kontrollera.

Ändå handlar miljödebatten sällan om de som slösar energi på kryptovaluta eller det faktum att en rik person gör av med flerdubbel mängd energi än en fattig. Den handlar om vad vi tror oss kunna göra i vår vardag. Och i detta ingår på något sätt aldrig förbud, handelshinder eller beskattningar. Det handlingsutrymme som vi tycker oss ha att spela med är våra dagliga val. Och även om de har ett visst värde, så blir det att sila mygg och svälja kameler.

Om vi ska bryta med vårt flygande så behövs utbyggd infrastruktur, om vi ska ha en mer hållbar kosthållning så krävs regleringar, och så vidare. Det är förändringar som ligger bortom våra konsumtionsmönster och där vi måste kräva förändring. Kapitalismen har inga svar på klimatproblemen vi står inför. Evig tillväxt är inte möjlig om vi vill att mänskligheten ska överleva.

Det är bra för klimatet med färre flygresor (eller inga alls). Det är bra att inte skaffa barn, att inte köra bil, att välja bort kött. Men våra individuella val kommer inte att rädda jorden.

Det ÄR viktigt att vi förändrar våra sätt att leva, och de uppoffringar vi redan gör är i det stora bra, och förhoppningsvis vägvisande. Men verklig förändring kräver mer än livsstilsförändringar, det kräver politisk omställning.

Dit når vi inte förrän vi kräver av våra politiker att de tar de svåra, impopulära beslut som krävs för vår överlevnad.

Tomas Hemstad.

Sök på Politism.se