Stäng
juli 27, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
Roland Paulsen - poppis och ifrågasatt. Foto: Bertil Ericson / SCANPIX

Det här ska vänstern inte behöva bråka om

Sociologen och författaren Roland Paulsen har skrivit några av vårens mest inspirerande och omvälvande texter från vänster, med sin skarpa kritik av det meningslösa arbetet, av arbetssamhället och av den närmast sekteristiska tron på att vilket arbete som helst alltid med vilka villkor som helst alltid är till nytta för den som utför arbetet.

Kritiken mot arbetslinjen och pensionssystemet gjorde att vi på Politism till och med dubbade (!) honom till vänsterns ljus i tunneln.

Samtidigt finns rimliga invändningar om att Paulsens arbetskritik är världsfrånvänd och rätt långt från industrigolven eller vårdkorridorerna, ett ”grupprunk för hipstervänstern”, if you will.

Och i dag skriver tidningen Arbetets politiska redaktör Martin Klepke en läsvärd text i DN på ämnet:

”Och visst låter det bra med kort arbetstid. Men vårens arbetsdebatt har hittills undvikit att prata om den mest basala faktorn för att korta arbetstiden. Nämligen en rättvis resursfördelning.
[…]
Det går alltså inte att säga att arbetstiden kan kortas med hänvisning till att nationen som helhet blivit rikare. Hur rikedomen fördelas är det avgörande.”

Klepke har rätt i att detta är helt centralt och inte får förbises, möjligen har han också rätt i att Paulsen inte talar tillräckligt om resursfördelningen. Men samtidigt bör arbetskritiken och resursfördelningen inte ställas emot varandra, inte ses som två olika alternativ. Vad vi måste sträva efter är med självklarhet båda delar.

Så länge ojämlikheten ökar, klasskillnaderna består och de med låga inkomster inte kan leva ett bra liv på sin lön så har vi ett ohållbart samhälle. Men lika ohållbart är det att samma grupp arbetar för mycket, sliter ut sig, bränner ut sig och spenderar onödigt många timmar på arbetet – att de får för litet fritid helt enkelt. En modern arbetarrörelse måste sträva efter detta som parallella mål, inte se det som en intressekonflikt.

Det faktum att ojämlikheten skenat så oerhört mycket, att de allra rikaste tar allt tillskott, understryker tydligt att det finns utrymme för både resursfördelning och mer fritid. Det är dessutom nödvändigt att kombinera de två i ett läge där världen står inför en akut klimatkris och där så mycket av effektivisering och tillväxt tas ut i ökad konsumtion, ofta onödig (även om just de fattiga i flera fall behöver öka sin konsumtion för att nå en tillräcklig levnadsstandard), i stället för i ökad fritid eller lägre arbetsbelastning.

Arbetskritikerna får alltså aldrig någonsin glömma bort resursfördelningen, men arbetarrörelsen får inte heller glömma bort att också ökad fritid och kortare arbetstid gynnar fattiga och arbetarklass.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se