Stäng
mars 31, 2014
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Hasse Holmberg / TT

Det går för långsamt – Papporna behöver hjälp

I 15 år har centralorganisationen TCO mätt hur jämställt uttaget av föräldraförsäkringen är. Och det positiva är att det går framåt varje år. En utveckling som är helt avgörande för att vi ska närma oss den jämställdhet i princip alla politiska partier säger sig sträva efter. Ett jämställt uttag är det viktigaste verktyget för att kvinnor inte längre ska diskrimineras på arbetsmarknaden. Så visst är det härligt att det går framåt.

Men TCO noterar också hur utvecklingen är avstannande. Den tappar fart betänkligt. Om det fortsätter i den här takten kommer uttaget inte vara jämställt förrän om 80 år.

Därför måste politiken erkänna sitt ansvar. Det nuvarande föräldraförsäkringen konserverar ojämställdhet på arbetsmarknaden. Och varför ska en försäkring göra det?

Från Folkpartiets och jämställdhetsminister Maria Arnholms håll kommer beskedet att man vill öronmärka ytterligare en månad för respektive förälder. Men hon lär inte få med sig regeringen i den frågan.

TCO föreslår samma sak.

Socialdemokraterna och Ylva Johansson landar även de i den slutsatsen, att en pappamånad till kan bli aktuell.

Något S också slog fast på sin kongress förra året. Det är dock en markant klenare linje än man hade under Mona Sahlin, och på kongressen 2009 slog man fast att man skulle genomföra en tredelning  (varsin tredjedel knyts till respektive förälder och en tredjedel disponeras fritt) av föräldraförsäkringen, något som blev till en svagare formulering 2013. Stefan Löfven har också sagt att det här är en fråga för köksbordet snarare än för politiken, vilket är ungefär samma retorik som Göran Hägglund (KD) kör med.

Det är tråkigt att politiken är så fri från mod i frågan. När Karl-Petter Thorwaldsson, nu LO-ordförande men 2005 regeringens utredare av föräldraförsäkringen, föreslog en tredelning, hade han en huvudinvändning mot individualisering av föräldraförsäkringen. Att det kunde leda till att barnen sattes i förskola tidigare eftersom papporna ändå inte skulle ta ut sin del. Den risken finns möjligen, men mer sannolikt är att män snabbt skulle börja ta ut mer och mer och mer.

Claes Borgström, dåvarande Jämställdhetsombudsman, argumenterade då mycket flitigt och väldigt bra för individualisering.

Farhågan om att barnen kommer i kläm om försäkringen individualiseras finns kvar, i nästan alla politiska partier, och visar hur skev ansvarsfördelningen verkligen är:
Kvinnor ska alltså fortsätta ta huvudansvaret för barnen – och fortsätta stå tillbaka på arbetsmarknaden – eftersom samhället inte vågar lita på att männen kommer leverera om förväntningarna på dem höjs.

Det är sorgligt att förväntningarna på män som föräldrar är så låg.

Sök på Politism.se