Stäng
februari 11, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Vilhelm Stokstad/TT

Det gäller vänster och höger, dumbom

Redan i höstas slängde Moderaterna fram en lång rad farliga förslag. Det handlade om skattesänkningar, nedrustning av välfärden och uppluckrad arbetsrätt.

Jag skrev en text om det då, i oktober, eftersom jag oroade mig för att deras högeroffensiv inte riktigt mötte det motstånd jag hade väntat mig:

”Socialdemokraterna rör sig allt mer åt det auktoritära, bort från en hel del av det frihetliga, i sin retorik och i de förslag de lyfter fram. […] Resultatet är att de inte får ett tillräckligt starkt och skarpt motstånd i de klassiska vänster-höger-frågorna. Det gör också att Moderaterna riskerar att framstå som en starkare förändringskraft än Socialdemokraterna.”

De senaste veckorna har den bilden bekräftats. Socialdemokraterna lanserade sin valstrategi, där klass och ekonomisk jämlikhet inte nämndes alls. Strax därpå meddelade Moderaterna att angreppet på anställningstryggheten, och de andra högerförslagen, är centrala frågor i partiets valrörelse.

I torsdags intervjuades Liberalernas partiledare Jan Björklund i tidningen Arbetet. Där blir det tydligt att också Liberalerna fokuserar hårt på stenhård högerpolitik under valåret. Björklund vill förändra strejkrätten i grunden, och göra så att fackförbunden förbjuds att strejka i fler lägen. Även han vill göra våld på anställningstryggheten, genom att förändra turordningsreglerna. Dessutom slår han fast att lönerna måste ner, och pekar ut detta som den viktigaste förändringen om han får mer makt efter valet. En ny anställningsform med ett lönetak på 15 000 kronor i månaden ska införas, anser Jan Björklund. Han ifrågasätter den svenska partsmodellen, där lönerna sätts i förhandlingar, eftersom han inte tycker att den fungerar.

Det är på många sätt en häpnadsväckande intervju, och placerar Liberalerna långt, långt, ut på högerkanten i ekonomisk politik och arbetsmarknadspolitik. Även detta är ett problem för Socialdemokraterna. Björklund säger själv i intervjun att den rödgröna regeringens utredning om att begränsa strejkrätten gör det lättare för honom att få sin vilja igenom i framtiden. Socialdemokraterna vill dessutom, precis som inför förra valet, öppna för en regering där Liberalerna ingår, vilket kan göra att kritiken av den radikala högerpolitik Björklund presenterar blir betydligt försiktigare.

Som jag ser det är alla val vänster-höger-val. Men när det gäller valet 2018 är det kanske tydligare än på länge. Utöver allt det jag tagit upp hittills i texten finns nämligen en rad andra omständigheter som understryker den verkliga konflikten.

Det handlar om att inkomstskillnaderna i Sverige är de största på snart 30 år, och att de växt trots den rödgröna regeringens reformer.

Det handlar om de kostsamma bidragen till hushållens räntekostnader, där siffror som DN nyss redovisade visar hur räntebidragen i stor utsträckning hamnar hos de rika i Sverige. Medan hushåll i orter som Åsele och Norsjö får i snitt 2 200 kronor per år har var femte hushåll i rika Danderyd ett bidrag på minst 20 000 kronor per år.

Det tar inte slut där. Tittar vi på ett annat populärt bidrag, RUT, ser vi samma fördelning. Martin Klepketidningen Arbetet visade i början på året hur ojämlikheten i svenskarnas rutbidrag ökade dramatiskt under 2017. Kostnaden för bidraget ökade med nästan en miljard under förra året och landade på 4,6 miljarder kronor. De som bor i Danderyd eller Lidingö fick en allt större del av bidragen, medan invånarna i tidigare nämnda Åsele i princip inte fick del av bidraget alls. Danderydsborna fick i snitt 2 268 kronor i RUT-bidrag, medan Åselebon fick i snitt 45 kronor.

Skattepengar som betalas in av alla medborgare fördelas alltså om. Från alla – till de som redan har mest. Vänster-höger-konflikten har sällan varit tydligare illustrerad. Men också här får Socialdemokraterna problem, eftersom de vill fortsätta betala ut bidragen till räntor och hushållsnära tjänster på samma sätt som i dag.

Socialdemokraternas valledare John Zanchi har på många sätt rätt när han beskriver den politiska dagordningen som ”auktoritär”. Men en viktig anledning till att den är det är att riksdagens största parti inte väljer striden mot den alarmerande radikala högerpolitik som presenteras när det gäller ekonomi, arbetsmarknad och fördelningspolitik.

Det här ställer krav på alla oss politiskt intresserade och engagerade utanför partierna och partiernas toppskikt. Brott och straff, invandring, integration och hårda tag står än så länge högst upp på deras dagordning. Då är det upp till alla oss andra att förändra den dagordningen – och upp till oss att ta strid mot högerns brutala otrygghetsoffensiv.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se