Stäng
augusti 24, 2014
Eric Rosén, chefredaktör
Fastsurrade vid alliansens sjunkande skepp. Foto: Fredrik Persson / SCANPIX

Det finns ingen anledning att vara nyfiken på dem

– Jag är nyfiken på samarbete med exempelvis Folkpartiet, säger Socialdemokraternas toppnamn i Stockholm, Karin Wanngård, till Metro.

Hon gör det i ett läge där MP, V och Fi samlar 34,8 procent i den senaste stora opinionsmätningen om hur folk vill rösta i valet till kommunfullmäktige i Stockholm. Tillsammans med S, som gått knackigt i huvudstaden, skulle de samla 56,3 procent av rösterna i huvudstaden.

Jag tycker det där är fascinerande eftersom det går igen i hur Socialdemokraterna agerar på riksplanet också. Pratar man med dem betonas gärna hur intressant ett möjligt samarbete med Folkpartiet skulle kunna vara, särskilt efter valet när Jan Björklund har bytts ut.

Och jag kan förstå att vissa lockas av Erik Ullenhag, som är en trovärdig och ihärdigt konsekvent antirasist, och jag kan förstå att vissa lockas av Birgitta Ohlsson som är en feministisk röst.

Men att Socialdemokraterna skulle ha andra intressen av Folkpartiet än att bryta upp blockpolitiken är för mig obegripligt.

Vad är det Wanngård och de andra är så nyfikna på? Ser de inte vad som håller på att hända?

Samtidigt som fler och fler äntligen börjat definiera sig som vänster och såväl V som Fi har framgångar, kombinerat med att Miljöpartiet växer lite till varje gång de understryker att de valt att gå till vänster, sneglar sossarna nyfiket mot det sjunkande skeppet på andra sidan mitten.

De sneglar mot ett parti som förstört svensk skola i grunden, som vill ha sänkta lägstalöner, mer ojämlikhet (”större lönespridning”) och som gång efter annan gjort populistiska utspel med udden riktad mot invandrare.

Socialdemokraterna är, när vänstervågen i den ekonomiska politiken håller på att skölja in både globalt och nationellt, ”nyfikna på samarbete” med ett av de mest antifackliga partierna i riksdagen, ett parti som så sent som i juni föreslog att strejkrätten ska begränsas.

Det finns förvisso ett gott socialliberalt arv också i Folkpartiet, där man till exempel tagit viktiga strider för funktionshindrade under 1990-talet och stått upp för socialförsäkringarna. Men det där är ju ett arv man svikit, de frågorna drivs nästan enbart av intresseorganisationer och fackliga organisationer i dag. I stället finns gott om Folkpartister som utan att blinka medverkat till att rasera socialförsäkringarna och i den interna debatten har FP-politiker velat slå ihop sitt parti med de andra allianspartierna så att de alla blir samma.

Där finns inget att hämta. Varken för Karin Wanngård eller Stefan Löfven. Tvärtom är nu den kanske sämsta tiden någonsin för samarbete med FP. Den insikten behöver sjunka in även hos sossarna, helst redan före valet.

Sök på Politism.se