Stäng
maj 24, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Husby. Samhället måste ingripa – mot ojämlikheten. Foto: Staffan Löwstedt/TT

Det finns faktiskt inga ursäkter – ta tag i problemen i fattiga förorter

Ojämlikheten i Sverige ökar sedan mer än 20 år tillbaka. Och den ökar snabbare här än i andra länder.

Ett systemskifte i utbildningspolitiken innebär att vinstjakt och ”valfrihet” snarare än likvärdighet står i centrum och har förstört den svenska skolan i grunden.

Den psykiska ohälsan bland unga ökar. Boendesegregationen är ett enormt problem. Arbetslösheten är hög och har varit hög länge.

En rasistisk våg sveper fram i Europa, och i Sverige är ett rasistiskt parti tredje störst. På gatorna marscherar nazister med jämna mellanrum, då och då lyckas de nästan mörda någon med mörkare hår, i Malmö eller Stockholm. En serieskytt har satt skräck i en av Sveriges största städer.

Poliskåren figurerar gång på gång i skandalartiklar där rasism, märkliga ingripanden och stora register över vissa folkgrupper. Ovanpå detta: Massmedier som ofta är för dåliga på att berätta om både klass, utanförskap och de områden där fattiga bor på ett nyanserat sätt.

Kanske spelar allt detta ovan roll för brottsligheten och den bristande sammanhållningen i en del socioekonomiskt hårt prövade områden? Kanske finns här till och med en del av förklaringen till våld, stenkastning och hot mot polis, ambulans och brandkår?

För att vara övertydlig: Att begå brott är oacceptabelt, att hota poliser är idiotiskt och att kasta sten mot ambulanser är komplett vansinne. Detta är de flesta överens om. Också i de områden som just nu sätts i samband med detta.

Men det finns all anledning att invända mot den bitvis infantila debatt som pågår.

Där det låter som att det uppstått en massa problem som är olösliga annat än med rappa batongslag och pistolskott, där det låter som att förebyggandet spelat ut sin roll, där det allt oftare låter som att människor begår brott för att de är invandrare och bor i områden med andra invandrare.

Kristdemokraterna vrålar om att sätta in vattenkanoner.
Moderaterna fantiserar om att införa utegångsförbud.

Båda förslagen är symbolpolitiskt trams som skulle bidra till ökad polarisering, ytterligare konfrontation och en utveckling i motsatt riktning mot vad som önskas. Men M och KD vill inte heller i första hand lösa problemet. De vill snarare skicka signaler till sina väljare att de gör något åt slöddret på andra sidan stan.

I Sverige tycks vi plötsligt ha glömt bort att det här i mångt och mycket är en fråga om klass, om fattigdom, om tillträde och tillhörighet. I dag himlar politiker med ögonen när man påpekar att det bästa sättet att bekämpa brottslighet på djupet är att förändra människors materiella villkor.

Det är inga ursäkter – ursäkter är helt ointressant. När det gäller den enskildes handlingar gäller enskilt ansvar. Det är en självklarhet.

Men för den som verkligen vill göra något åt detta måste det finnas fler tonlägen än ropet på hårdare tag. Ta tag i de problem som beskrivs i texten inledningsvis och vi får ett oerhört mycket bättre utfall än om vi går till attack med vattenkanoner. Det vågar jag lova.

Sök på Politism.se