Stäng
augusti 25, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
Tensta. Foto: Jonas Ekströmer / TT

Det auktoritära och patriarkala får sin näring i ojämlikheten

I går sändes ett reportage i Aktuellt om hur kvinnors rörelsefrihet kringskärs och hur fundamentalistiska krafter vädrar morgonluft. Reportaget berörde också rekrytering till IS.

I huvudsak är det ett viktigt reportage om en fråga som den senaste tiden mest diskuterats på ledar- och debattsidor. Inte minst inom Vänsterpartiet, där det dels finns en ideologisk diskussion kring om kvinnoförtryck ska beskrivas på ett mer övergripande sätt eller om olika uttryck ska särskiljas. Dels tycks diskussionen handla om partiinterna personkonflikter.

Från högerhåll har det ofta handlat om att försöka göra detta till ett specifikt muslimskt problem och det har också funnits en lång rad texter som hånar de initiativ som försöker arbeta förebyggande, som tror på rehabilitering och återanpassning av de som radikaliserats och begått brott.

Så nog är det nyttigt att nyhetsjournalisterna tittar närmare på det. Jag hoppas att de reportagen fortsätter komma och jag hoppas att de kommer addera mer fakta i en fråga där kunskapsbehovet är stort men allt annat än tillfredsställt. Inte minst gäller det etnifieringen av hederskultur och hedersbegreppet. Där finns anledning att läsa till exempel forskaren Jenny Westerstrand:

”Förbindelselinjer mellan ”vårt” könskulturella universum och den könsseparerade hederslogikens tankevärld finns. Näthatet mot kvinnor i medierna vilka kallas horor, reaktionära bedömningar i sexualbrottmål, hetsjakten på en våldtagen flicka i byn Bjästa – det finns många exempel på tankar om flickors/kvinnors gränslösa natur och det hat det väcker.”

Även Linnéa Brunos forskning om hur vissas våld kulturaliseras och andras inte bör vara intressant.

Själv är jag benägen att instämma i detta stycke Rossana Dinamarca (V) skrev på Aftonbladet Debatt:

”Idéer om att det patriarkala våldet kan begränsas till andra kulturer hjälper vare sig våldsutsatta kvinnor eller andra kvinnor som inte inryms inom denna definition av begreppet hedersvåld. Vi ska tydligt peka ut och stärka insatser där de behövs, och samtidigt bekämpa all form av förtryck oavsett vem som står för det.”

När vi diskuterar de här frågorna uppstår ofta en oerhörd irritation hos vissa över att man invänder mot en kulturifiering eller etnifiering av problemet. Men för mig blir det att delvis ställa upp på fundamentalisternas problembeskrivning när man bekräftar vantolkande shariadårar genom att ge dem rätt: ”ja, sådär är islam!!” och ”nej, precis, det här går inte att förena med det svenska.”

Efter terrordåden i Paris i februari skrev jag en text med rubriken ”Livet tillsammans är det största hotet mot terrorn” och jag tycker det är giltigt också när man beskriver ”moralpoliser” i Tensta eller IS-rekrytering i anslutning till moskéer:

”Terrorns mål är att visa att vi inte kan leva tillsammans. Att vi måste dela upp oss. Separera och segregera, inte bara i olika stadsdelar eller olika städer, utan i olika länder. Och det bästa svaret vi kan ge dem är att visa att vi kan.”

Vare sig fundamentalismen tar sig våldsamma uttryck, som terroristen, eller försöker utöver kontroll på andra sätt är målet detsamma som nationalistens och rasistens. De vill skilja oss åt, säga att vi är i grunden olika, säga att vi inte kan leva tillsammans.

Och i medierapporteringen, även i delar av Aktuellts rapportering, ställer man ofta upp på den problembeskrivningen. Att prata om fattigdom, arbetslöshet, utbildning, tillhörighet och inflytande i det svenska samhället tycks inte längre giltigt. Politiska förslag för att minska segregationen avfärdas med valfrihetsargument eller rycks på axlarna åt.

Socioekonomisk diskussion har fasats ut – också i nyhetsrapporteringen – till förmån för en problembeskrivning som bekräftar konflikten mellan kulturer och religioner. Världarnas krig.

Detta trots att man, både i Aktuellt på måndagen och än mer i SVT:s Gomorron Sverige på tisdagen, slängigt använder begreppet ”förorten” gång efter annan. Inte förorten som geografisk position utan som kodord, som Kawa Zolfagary beskrev  för några veckor sedan:

”Ordet har gått från att beskriva ett område i utkanten av en stad till att stå för ett så kallat invandrartätt område. För låt oss vara helt ärliga, du säger förort, men du menar inte en förort, bara ett område som ser ut som någonstans där invandrare bor.”

Till det ska man addera de andra faktorer som finns med när SVT använder kodordet förort: De förorter de inbegriper i begreppet ”förorten” är genomgående platser där medelinkomsterna är mycket låga, där arbetslösheten är mycket hög, där känslan av att man har makt över sitt eget öde och sin framtid är lägre än på andra platser.

Det är alltid i den typen av miljöer extrema krafter har bäst chans att vinna över individer till auktoritära rörelser och det är människor med låga inkomster och begränsade möjligheter att förändra sin vardag som auktoritära krafter har möjlighet att sätta sig till doms över när de beter sig ”fel”. Det är också fler som vänder sig mot det modernas ”moraliska förfall” och mot ”dekadens” när de materiella villkoren hotas i grunden.

Kampen mot auktoritära rörelser och ideologiskt drivna idioter som vill kringskära andra människors frihet är en kamp om makt och jämlikhet, inte ett kulturkrig mellan civilisationer. Det är så det måste förstås och så det kan bekämpas.

Utöver detta finns också den våta filt som är det globala patriarkala våldet, och den hederskultur som präglar i princip hela vår planet.

Vare sig det är folkvalda och mäktiga amerikanska republikaner som pratar om ”legitimate rape” eller att kvinnor som blir våldtagna ”på riktigt” inte blir gravida. Eller om det är det Sverige där friheten är så kringskuren att var femte kvinna undviker att gå ut på kvällarna (lika mycket på Stureplan i Stockholm, Fristadstorget i Eskilstuna som på Rinkeby torg). Det är den hederskulturen som gör att gärningsmannen i Bjästa blir trodd och hyllad, medan hans våldtäktsoffer blir utfryst, hatad och hånad av nära nog en hel bygd. Det är samma sak när det handlar om gärningsmän som använder sig av den svenska hederskulturen för att pressa sina offer, som hellre begår fruktansvärt sexuellt våld på sig själva än accepterar att någon utomstående får veta att de ”betett sig slampigt” och därmed kan förskjuta dem.

Den som vill ha fler exempel läser här.

Så när 13-åriga Linn tog sitt liv var det – som jag ser det – ett mord underblåst av hederskulturen, precis som det var när Maria Barin Aydin, Pela Atroshi eller Fadime Sahindal mördades. Uttrycken är olika, och i olika delar av världen finns olika grader av det patriarkala helvetets konsekvenser. Men kriget mot det är i allt väsentligt en kamp för jämlikhet och jämställdhet, inte en kamp mellan religioner eller kulturer.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se