Stäng
april 5, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Mikael Lundgren/Regeringskansliet

Det är ni som bereder väg för identitetspolitiken

Det är lätt att vara kritisk mot identitetspolitik om man i grunden vill förändra det kapitalistiska systemet. För det är ju vad identitetspolitik är: att enskilda grupper försöker förbättra sin position, försöker bekämpa diskriminering eller kräver ett erkännande – inom det nuvarande systemet.

Politism har vi därför haft många texter både som kritiserar identitetspolitik och texter som skulle kunna beskrivas som identitetspolitiska. På samma sätt har vi gång efter annan påpekat vikten av att tala mer om klass. Det är logiskt att diskussionen förs från flera håll samtidigt.

Därför är det lätt att hålla med gymnasieminister Aida Hadzialic (S) som i dagens utspel slår fast att man sviker arbetarklassens barn om man inte gör en klassanalys. Det är helt sant och klasskampen, både politisk och ekonomisk, är helt central för förändring. Hadzialic har också rätt i att mycket mer förenar förortens och bruksortens arbetarklassbarn än vad som skiljer dem åt. Utmärkt så.

Men det är svårt att ställa klasskamp mot identitetspolitik om man inte är beredd att förändra systemet som helhet, om man inte i grunden problematiserar kapitalismen och presenterar en politik för att i grunden förändra, reglera och tämja den.

Och frågan är om Aida Hadzialic vill det? Jag tror inte det, för jag ser inte de tendenserna inom socialdemokratin. Jag ser inte ens tendenserna till en sådan debatt inom socialdemokratin (med enstaka undantag!).

Inom det nuvarande systemet är identitetspolitiska kamper tveklöst relativt sett framgångsrika. Eller håller inte Hadzialic med om att HBTQ-världens framgångar hör till de få progressiva segrar som vunnits senaste decennierna?

Och det är socialdemokratin som bäddat för och i princip hänvisat människor till identitetspolitiken:

Hela den så kallade tredje vägens socialdemokrati bygger på att man kompromissar bort och ger upp klasskampen. Kvar finns ingen kamp alls, utan ett ”catch all”-parti som ska göra att ”alla vinner”. Man representerar inte längre någon mer än någon annan, Wallenberg lika mycket som Andersson, man är parti för både direktör och arbetare.

Det gör att inga andra progressiva kamper, där begreppet kamp verkligen är motiverat, förs utom de identitetspolitiska kamperna. Den antirasistiska rörelsen vinner mark. Transpersoner slåss för sitt liv – och för sina reproduktiva rättigheter – och vinner. Breda rörelser som förenas av identitet tvingar bort diskriminerande lagar. HBTQ-rörelsen blir en bred identitetspolitisk kamp för erkännande och med krav på att de ska ses som lika mycket människor som alla andra. De når stora framgångar.

På klasskampshållet har det i stället stått still eller gått bakåt: Ojämlikheten ökar, i Sverige snabbare än i resten av den rika världen. Arbetsvillkoren försämras och anställningstryggheten luckras upp. Några socialistiska reformer finns inte längre på agendan ens för de förmodat socialistiska partierna. I stället varnar även socialdemokratiska statsministrar för att fackens ekonomiska kamp ska vara för tuff för arbetsgivarna.

Socialdemokratin är en garant för status quo.

Därför bör Aida Hadzialic fundera på sin ingång: Vem är det stora problemet: En eftersatt grupp som slåss för sina rättigheter? Eller en socialdemokrati som utan strid accepterat omfattande fragmentering av löntagarna. En seriös kritik från gymnasieministern hade kunnat låta såhär: Vi har för många olika anställningsformer och för varierande villkor för löntagare, det fragmentiserar och bryter upp klassenheten. En utveckling som leder till identitetspolitik. Därför ska vi ta en politisk strid om anställningsform. Därför ska vi tillbaka till den politiska antagonismen.

Detta i stället för att hacka på de som kämpar för sina rättigheter.

Dessutom är kritik inte trovärdig med fyra år gamla exempel om att flytta på en bok med rasistiska nidbilder och en i övrigt svepande allmänkritik om att väljarna inte bryr sig.

Det finns alltså goda skäl att kritisera identitetspolitik. Men det är nästan omöjligt att göra det som sosse.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se