Stäng
december 12, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Annelie Nordström (Fi). Foto: ANNIKA AF KLERCKER / TT

Det är inte så överraskande att Annelie Nordström går till Feministiskt Initiativ

Kommunals tidigare ordförande Annelie Nordström berättar i dag att hon lämnar Socialdemokraterna och i stället blir medlem i Feministiskt Initiativ. För många sossar slår det alltid ner som en bomb när profilerade medlemmar byter parti, men den som har följt Nordström har länge sett en frustration över socialdemokratin.

Under valrörelsen vägrade Annelie Nordström och Kommunal uttala explicit stöd för Socialdemokraterna, som en konsekvens av att S inte ställde sig bakom de krav som på reformer för arbetarklassens kvinnor som Kommunal krävde. Ett ställningstagande som gjorde att hon pressades hårt av socialdemokrater i partitoppen, som redan då varnade henne för att det skulle komma att straffa sig.

Så när hon efter Kommunalskandalen – där hennes allra sämsta sidor och ageranden avslöjades – lämnade fackförbundet fanns sannolikt ingen väg tillbaka inom partiet: Hon var då bränd av alla skamliga avslöjanden om fackpampsfuffens och hade alltså redan sett sin relation till partiledningen försämras kraftigt. Dessutom är hon kvinna, vilket alltid tycks innebära att det är svårare att komma in i värmen igen. Inom Feministiskt Initiativ får hon med all säkerhet en mycket framlyft position med i princip fria händer att styra den politiska inriktningen i arbetsmarknadsfrågor för välfärdsarbetare.

För där finns några av skälen till varför Nordström går till Fi.

Annelie Nordström har till exempel länge ifrågasatt det så kallade industrimärket, som gör att industriarbetarnas löner sätter nivån för alla LO-förbundens lönekrav. Hon har också länge argumenterat för att Medlingsinstitutet ska få ett jämställdhetsuppdrag. Båda dessa saker driver Fi sedan en tid. Dessutom har de under det senaste året anammat en mycket tydligare klassanalys på pensionsfrågan, och de vill göra om systemet i sin helhet.

Det är inte svårt att se vad en erfaren fackbas, skicklig retoriker och allmänt färgstark personlighet kan tillföra Feministiskt Initiativ. Men frågan är om Fi verkligen är svaret för de arbetarklasskvinnor Nordström alltid fokuserat på i sina uppdrag?

Det orutinerade och spretiga partiet har inte alltid bottnat i sakfrågorna. Under en period profilerade de sig mest som ett parti för en urban medelklass som vill visa hur långt bort från SD de står. Ett parti för folk som bor i Aspudden, typ. De har haft en ovilja att tydligt ta ställning som ett parti som står till vänster. Dessutom har de i åtskilliga debatter och sammanhang avslöjats som minst sagt begränsade i sin förståelse för klassfrågor.

Samtidigt är det svårt för till exempel socialdemokratin att ropa ”de fattar inte klass som vi historiskt sett!” efter Fi-företrädare om Fi nu börjar presentera fler och mer genomarbetare reformförslag för just arbetarklassens kvinnor. Om de hela tiden kan visa att de går längre i sin politik, medan en av socialdemokratins starkaste lysande feministiska profiler – Annika Strandhäll – främst syns när hon tvingas försvara indragen sjukpenning för dubbelt så många, eller ska motivera uteblivna förbättringar i välfärden.

Det är inte heller svårt att se många (alla?) miljöpartiväljare, besvikna över vårens skandaler och ett objektivt sett svagt facit i regeringsställning, söka sig till ett annat alternativ.

Lägg till att Vänsterpartiet förvisso går bra, men inte tycks locka över några enorma grupper väljare som är missnöjda med de andra rödgröna partierna.

Förutsättningarna för Fi är alltså bättre än någonsin: De har mer erfarenhet än tidigare, betydligt större resurser i nästa val än under förra valet, en större besvikelse på de förmodat progressiva konkurrenterna – och nu också en ny stark profil i Annelie Nordström, vid sidan av Gudrun Schyman och Soraya Post.

För egen del tror jag att de kommer in i riksdagen efter valet 2018. I bästa fall kan de då öka möjligheterna för de rödgröna att få igenom en progressiv politik, och arbeta för viktiga feministiska reformer.

Men risken finns också att det blir en flopp: Får de strax under fyra procent, och inte kommer in, är det ju röster som eventuellt hade kunnat stoppa en högerregering. Kommer de in, och fokuserar för mycket på symbolfrågor samtidigt som de struntar i fördelningspolitiken (tyvärr finns en del sådana tendenser i Stockholm, där de främst fått igenom ett ”råd för mänskliga rättigheter” och inte så mycket politik i budgetarna), är det också ett misslyckande.

Hur som helst är det plötsligt spännande tider för Feministiskt Initiativ igen. Och det minsta man kan säga är att det blir intressant att följa.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se