Stäng
februari 28, 2016
Erik Löfgren, medarbetare
Tågen står stilla – men inte på grund av flyktingfrågan. Foto: Pontus Lundahl/TT

Vi har satt flyktingarna i biljettluckan

Det är för kallt för att sticka tassarna ur fickorna i jakt på ett par hörlurar, för kallt för att ens fippla på mobilen. Kylan letar sig in under hakspetsen alldeles oavsett hur långt du dragit upp jackans dragkedja. Du bara står där på perrongen, rakt upp och ner, och väntar i lika delar frustration som kyla.

Tåget kommer inte. Det bara kommer inte.

Och då, just där och då, så borde du tänka det: att det här är systemkollapsen.

Det finns en systemkollaps, tänker du, precis som de borgerliga ledarsidorna har pratat om hela hösten och vintern – och den är här.

Innebörden av modeordet systemkollaps måste vara att du – vintern 2016, när Sverige varit med järnväg i över 150 år – inte kan förlita dig på att tåget kan ta dig till jobbet, till skolan eller till mötet inom en någorlunda fastställd tidsram.

Scenariot ovan, med det inställda tåget, fungerar som metafor för hela Sverige.

Vanliga medborgare står och väntar, frustrerade över uteblivna tåg som vill ta oss till någonting bättre; arga över att man inte kan lita på grunderna i ett samhälles infrastruktur.

Och i biljettluckan ­– dit man går för att klaga, skrika och skälla på några egentligen oskyldiga stackare – har vi nu placerat flyktingarna.

Flyktingfrågan har diskuterats så pass flitigt att idén verkar ha satt sig i folkmedvetandet: det är de stora flyktingströmmarnas fel att skolorna kapsejsar, att det inte går att hitta en lägenhet eller att jag måste frysa i väntan på ett inställt tåg.

Men att skylla de samhälleliga problemen på flyktingarna är precis som att skälla på arbetaren i biljettluckan när tåget är inställt. Det kan kännas bra för stunden att få utlopp för dina aggressioner – men någonstans vet du att det inte är hen i luckans fel.

Långt innan de rekordstora flyktingströmmarna nådde vårt land i höstas, har vi i Sverige haft en historiskt låg nivå på satsningar i infrastrukturen. Jämför: På 1970-talet investerade vi i snitt 5,4 procent av BNP i bostäder, järnväg och annat allmännyttigt: på 00-talet har siffran sjunkit till rekordlåga 2,9 procent.

Det är alltså inte på grund av flyktingmottagandet som vi står och huttrar i väntan på de inställda tågen. Det är på grund av att våra politiker under en lång tid valt att prioritera annat än allmännyttan; annat än ett fungerande samhällsbyggande för alla.

Det har under de senaste årtiondena grävt ner oss alla i ett hål av investeringsskulder, så djupt att vi  knappt kan se upp över kanten.

Det sägs ofta att just tågförseningarna beror på ”signalfel” eller ”växelfel” – men det är bara omskrivningar för det stora systemfelet.

Tågen står stilla för att 140 miljarder kronor försvunnit i jobbskatteavdrag för att en redan välbemedlad medelklass skulle få ännu mer i plånboken. De står stilla på grund av den hejdlösa privatiseringshetsen av det gemensamma. Och på grund av att det som förut sågs som vettiga, välbehövliga investeringar (som upprustning av sönderrostade växlar) nu ses som naivt drömmande som står i vägen för nästa kvartalsvinst.

”Systemkollapsen” är en följd av att Sverige är det land där klassklyftorna ökat snabbast i hela västvärlden. De som bestämt har fått igenom sina skattesubventioner, fått bort sina förmögenhetsskatter och de har lyckats göra sig själva och sina redan rika vänner rikare.

De på toppen står inte och huttrar i väntan på försenade pendeltåg. De befinner sig i stort sett aldrig i de situationer då man känner av denna systemkollaps.

Och vill du klaga på ditt ständigt försenade tåg, som växlat fel på deras rostiga men ej utbytta växlar, så hänvisar de bara till den nyanlända flyktingen de har placerat i biljettluckan.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se