Stäng
februari 21, 2016
Politism, redaktion
Foto: Nina Varumo/TT

Det är faktiskt samhällets fel att vi mår så dåligt

Det knyter sig i magen.
Du får kallsvettningar.
Känner en paralyserande rädsla för allt – för alla.
Ångesten.

De senaste tio åren har andelen unga med psykisk ohälsa tredubblats, en trend som saknar motsvarighet både i Danmark, Finland, Norge och jämförbara länder i västvärlden.

20-40 procent av befolkningen bedöms lida av någon form av psykisk ohälsa. Utöver ängslan, ångest och depression ökar nervositet, dåligt humör, koncentrationssvårigheter, dålig aptit, sömnbesvär och värk.

Statistiken och verkligheten är tydlig: att må dåligt har blivit en svensk folksjukdom.

Ändå pratar vi inte om det. Kanske skäms vi, kanske tänker vi att det är oss det är fel på. Alla andra verkar ju må så bra. Eller?

Det senaste decenniet har självmordsfrekvensen minskat bland alla åldersgrupper — utom bland personer under 25 år. Föreningen Barnens rätt i samhället, Bris, blir nerringda av barn och unga.

Så varför mår vi så dåligt? Och är det människan eller samhället som är sjukt?

För samtidigt som ohälsotalen blivit allt större har samhället förändrats i grunden. Sverige är nämligen det land i västvärlden där klassklyftorna — mätt som inkomster och förmögenheter —  ökat som snabbast de 25 åren.

Att det sammanfaller med perioden där allt fler lever med ångest och depression är ingen slump.

Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor.

Det finns ett direkt samband mellan växande klyftor och ökad psykisk ohälsa. Ju snabbare klyftorna växor, desto sämre mår vi.

Att just unga drabbas hänger ihop med en historiskt hög ungdomsarbetslöshet. Inom loppet av fyra år på 1990-talet minskade antalet sysselsatta med 300 000, trots att befolkningen ökade.

Sedan dess har arbetsmarknaden aldrig återhämtat sig. Att det är påfrestande att vara arbetslös är ingen hemlighet, men vad händer med unga som trots ambitioner, utbildning och vilja ändå inte ryms på dagens arbetsmarknad?

För den som mår dåligt är det svårt att få hjälp.

Köerna till psykiatrisk vård har tredubblats under de senaste åren, enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL). Och den behandling som erbjuds är inriktad på att vara så kort och snabb som möjligt. Du blir hänvisad till mer eller mindre seriösa coacher och får lära dig att andas rätt eller leva i nuet.

Räkningarna hopar sig på hallmattan. Du uppdaterar mejlkorgen, hoppas på svar på någon av dina jobbansökningar. Nojar dig för att du inte har någonstans att bo när andrahandskontraktet på lägenheten löper ut om några månader.

Det är inte rimligt att problem som i grunden är strukturella individualiseras — skuldbörden kan inte placeras på den enskilde.

De senaste tio åren har vi sett ett systemskifte där flera av välfärdens viktigaste byggstenar ryckts undan. Fas 3 och utförsäkringar har trasat sönder människors självkänsla och en ekonomisk politik som gynnar välbärgade har förvärrat läget. Det sätter spår i hur vi mår.

Världsrekord i snabbast växande klyftor har blivit världsrekord i ångest.

Vi kan inte ha det så här. Vi kan inte tyst se på medan ett ojämlikt samhälle skapar generationer av människor som mår dåligt – hela tiden. Den svenska ångestepidemin handlar om att samhället runtomkring oss får oss att må dåligt. Som tur är går det att göra något åt det. Typ genomföra reformer som minskar klyftorna och ökar jämlikheten.

Daniel Mathisen.

Sök på Politism.se