Stäng
september 9, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Adam Ihse/TT

Det absolut bästa vi kan hoppas på i kväll

Valdagen är här. Detta efter fyra år med rödgrön regering där det känts som att det varit valrörelse åtminstone hälften av tiden. Det parlamentariska läget har hindrat många viktiga rödgröna reformer. Till exempel förslaget om att begränsa vinst i välfärden, förslaget om att ta bort VIP-behandlingen av personer som har privat sjukvårdsförsäkring och förslaget om att ändra 3:12-reglerna (som gör att företag kan komma undan skatt de borde betala).

Dessutom har regeringen själv gjort för lite när det handlar om den ekonomiska ojämlikheten, som fortfarande ökar trots rödgrönt styre. De har varit för fega när det gäller bostadspolitiken. Sjukförsäkringen har fortfarande enorma problem. Och de har gjort väldigt många av oss besvikna när det kommer till migrationspolitiken.

Men de har också gjort väldigt mycket för just de grupper som behöver det bäst. Barnbidraget har höjts, tandvården har blivit billigare – särskilt för unga. Studiebidraget har höjts. De har stärkt rätten till Komvuxutbildning för alla. De har riktat pengar till ensamstående föräldrar. De har satsat stort på bättre psykiatri och kampen mot psykisk ohälsa. De har gjort att det blir mycket billigare att vara med i facket. De har förbättrat ersättningen för arbetslösa. De har avskaffat Lex Laval och varit drivande när utstationeringsdirektivet klubbades i EU. Båda de två senaste förändringarna stärker arbetarna och skyddar fler som jobbar mot utnyttjande och exploatering. Regeringen och Vänsterpartiet har också satsat väldigt mycket mer pengar på välfärden.

Det där är bara några exempel av många. Samtliga valda exempel är sådant som högern aldrig skulle göra. Verklig progressiv förändring som märks i människors liv, ibland direkt – ibland mest på längre sikt.

Många av förändringarna pratas det väldigt lite om i medierna. I valrörelsen och annars. Det beror på att de kommer fattiga människor till del mer än de hjälper medelklassen. Och när det gäller satsningar och initiativ som riktas mot de som har det sämst ställt kan man nästan alltid ge sig på att de glöms bort i debatten, av både politiker och medier. För de socioekonomiskt svaga räknas inte lika mycket som andra i Sverige. Så är det tyvärr.

Det är därför vi också pratar så lite om vilka som drabbas hårdast av en högerregering. De sjuka, de arbetslösa och de lågavlönade kommer att få det sämre – alldeles oavsett om allianspartierna väljer att samarbeta med Sverigedemokraterna eller inte. Förslagen finns där, svart på vitt. De får bara inte lika mycket uppmärksamhet som de förtjänar.

För alla dessa människor är det enormt mycket som står på spel i dag, och de kommande åren. Med eller utan SD som allianskompis. Därför finns det – hur besviken man än har varit på de rödgröna – bara en sak att göra på valdagen. Det är att hoppas att de rödgröna får en möjlighet att fortsätta regera. Flaws and all.

Sök på Politism.se