Stäng
juni 24, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Ulf Kristersson (M), Ebba Busch Thor (KD), Jan Björklund (L), och Annie Lööf (C). Foto: Henrik Montgomery/TT

Den svenska högern har fastnat i 1994

I valet i höst finns en tydlig konflikt i synen på hur vi ska ha det på jobbet. Hur det slutar kommer att påverka de flesta av oss i vår vardag betydligt mer än en hel del av de frågor som diskuteras mest.

De borgerliga partierna med Moderaterna i spetsen vill till exempel att det ska bli lättare för en arbetsgivare att sparka folk. Det ska man åstadkomma genom att ändra det som kallas ”turordningsreglerna” och genom att förändra lagen om anställningsskydd. Sverigedemokraterna, som så gärna vill samarbeta med Moderaterna, har bestämt sig för att tycka ungefär samma sak, bara för att lättare kunna komma överens.

Det här är ingen ny inställning från högerpolitiker. Det har man i princip alltid kämpat för.

Det som är intressant nu är att de för fram den här politiken samtidigt som allt fler har fått facit på hand och börjat inse att anställningstrygghet är något viktigt. En organisation som OECD – där 35 länder inklusive Sverige möts ”för ekonomiskt samarbete och utveckling” – har till exempel precis ändrat sig helt. De har kastat sina gamla idéer överbord eftersom de sett att de inte fungerade.

Det här skrev TCO:s samhällspolitiske chef Samuel Engblom om i en text i veckan. Den har passerat samhällsdebatten allt för obemärkt.

Engblom konstaterar att OECD:s första jobbstrategi 1994 fokuserade stenhårt på sånt som högern i Sverige driver. De menade då att arbetsmarknaden hade stor nytta av avregleringar, försvagat anställningsskydd och sänkt a-kassa. Väldigt många länder tog till sig förslagen och implementerade dem i sin egen nationella politik. När OECD sedan uppdaterade sin jobbstrategi 2006 kunde de se vilka konsekvenser deras förslag hade fått. Det hade inte fungerat. Den nya strategin var mer inspirerad av länder som Sverige – där facken är starka, anställningstryggheten prioriterad och a-kassan traditionellt har varit väl fungerande och omfattat många.

Det där lyssnade inte Fredrik Reinfeldt (M) och alliansen på när de vann valet 2006. Otryggare jobb i form av allmän visstid blev verklighet. Kostnaden för att vara med i facket och a-kassan blev extremt mycket högre – samtidigt som a-kassan blev sämre för den som blev arbetslös. De lät dock bli att röra lagen om anställningsskydd, Reinfeldt försvarade den även mot personer i sitt eget parti.

Nu – valåret 2018 – vill högern alltså gå ännu längre, och göra anställningstryggheten oerhört mycket sämre. Samtidigt har OECD kommit med ännu en uppdatering av sin jobbstrategi. Det de föreslår är nu att man skyddar precis allt det som högern vill riva ned.

TCO:s Samuel Engblom sammanfattar:

”Jämlikhet och effektivitet ses inte längre som två oförenliga storheter utan mer och mer som varandras förutsättningar. Ett återkommande tema är att det inte nödvändigtvis finns någon motsättning mellan jobb med hög kvalitet, t ex tillsvidareanställningar på heltid med bra arbetsvillkor, och en hög kvantitet jobb, dvs hög sysselsättning.”

OECD betonar också att anställningsskyddet är bra för både de som jobbar och för samhället i stort. De understryker att socialförsäkringssystem – allt sånt som högern vill skära i – måste vara starka, och omfatta så många som möjligt. Dessutom har OECD förändrat sin syn på fackförbund och kollektivavtal, som de nu i allt större utsträckning ser som en del av lösningen på arbetsmarknadens problem.

För partier som står till vänster om mitten har det här varit självklarheter länge. Att även OECD nu gör dessa insikter till sina visar att vänstern fått rätt – med facit i hand. Varför den svenska högern biter sig fast i 1994 års syn på arbetsmarknaden är den stora frågan.

Sök på Politism.se