Stäng
maj 13, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Vänstern? Foto: Fredrik Sandberg/TT

Den nya skiljelinjen – vem vågar tro på politiken?

Den senaste veckans intensiva debatt om Socialdemokraternas nya migrationspolitik är viktig och intressant. Den handlar förstås i första hand om vad politiken gör med, för eller emot de människor som påverkas av den.

Den rymmer viktiga frågeställningar om EU och om en avideologisering och teknokratisering av migrationspolitiken: Mänskliga rättigheter kan bara upprätthållas av en nationalstat – men när nationalstatens ställning urholkas väljer vi att lämna över politiken till överstatliga beslutsorgan vars prioritet alltid är marknaden och kapitalet. Och vi gör det samtidigt som fler människor än någonsin är på flykt, samtidigt som viktiga delar av EU är på väg att lämna den liberala demokratin till förmån för repressiva och ofria styren.

Men det här är också en fråga om vad socialdemokrati är – och ska vara i framtiden.

Vinner Socialdemokraterna valet, eller åtminstone makten, i september 2018 kommer historien skrivas om den framgångssaga det var att gå fram med hårdare tag, tuffare retorik och kraftiga begränsningar av asylrättens funktionalitet. Då kan vi se framför oss ett socialdemokratiskt parti som med självförtroende fortsätter på den inslagna vägen.

Om Socialdemokraterna däremot – vilket jag själv tror det finns stor risk för – gör ett historiskt uselt val, vad händer då? Öppnar det med nödvändighet upp för en mer progressiv vänster-socialdemokrati? En offensiv Corbynistisk massrörelse? Det är vad somliga tror. Men socialdemokratins inre liv, de olika falangerna, de olika utgångspunkterna i olika distrikt, vittnar snarare om något annat.

Socialdemokratins vänster är nämligen på många sätt de som sätter just denna dagordning, där ”kontroll”, ”styrka” och ”ordning” betonas för att skapa ”trygghet” för oss ”tillsammans”. Socialdemokratins vänster är inte med nödvändighet frihetlig. Den delen har ”högersossar” ofta stått för. Mona Sahlin, inte minst.

Vad som tyvärr inte har kommit på köpet när S-vänstern fått utrymme att diktera en del av politiken är de riktigt stora reformera. De systemförändrande regleringarna. Verkligt jämlikhetsskapande och omfördelande politik. En viktig orsak till det är naturligtvis det parlamentariska läget. En verklighet som har gjort att vänstern i huvudsak märks genom en stramare asylpolitik och fler poliser – inte i en politik som satsar. Vänstern inom S har positioner som justitieministerposten, där Morgan Johansson huserar, och har haft ansvar för sådant som polisen, när Anders Ygeman var inrikesminister. Ett vänsterperspektiv på andra saker har försvunnit, möjligen undantaget arbetsmarknadspolitiken. Diskussioner om att ”reformutrymmet” inte är något som uppstår ur tomma intet utan genom besparingar på de som har det sämst ställt diskuteras till exempel inte alls, för att nämna ett av många exempel som gäller den ekonomiska politiken.

Ett svagt val för socialdemokratin riskerar alltså inte bara leda till den verkliga katastrofen: En moderatledd regering, med livsfarliga reformer på agendan.

Det kan också komma att ses som ett bevis på att vänstern inom S har misslyckats. Några garantier för att man får en mer frihetlig syn på människor och migration när man gör upp med detta finns inte heller, givet hur vår tid ser ut.

Därför kan vi vara på väg mot det sämsta av två världar: Ett socialdemokratiskt högerperspektiv när det kommer till synen på ekonomi, välfärdsreformer och regleringar. Ett socialdemokratiskt vänsterperspektiv när det kommer till migration och repression.

Den breda vänster jag tror på – inom och utanför socialdemokratin – är en annan. Och den finns, inte minst inom fackföreningsrörelsen, både hos stora delar av LO och hos mer vänsterlutande delar av TCO.

Det är en vänster som vet att vi har ett ansvar att satsa på solidaritet med flyktingar i en tid som bara går att jämföra med andra världskrigets utrotningskrig. Det är en vänster som samtidigt vill genomföra stora reformer, som vill bygga ut välfärden massivt och skärpa regleringarna lika mycket på arbetsmarknadsområdet som när det kommer till klimatpolitiken. Och som påpekar det självklara: Detta har vi råd med – men enbart för att vi låter de rikaste, och de största företagen, bära ett större ansvar. För att vi tar oss an ekonomin och marknaden. Som vet att vi har råd med detta bara när vi har en politik som omfördelar från de som har mest till de som har minst.

Skiljelinjen går inte mellan de som vill ha bättre välfärd och de som vill ha en solidarisk flyktingpolitik. Skiljelinjen går mellan de som vill båda delarna – och de som inte längre tror på politikens kraft.

Sök på Politism.se