Stäng
augusti 27, 2017
Elisabeth Lindberg, redaktör
IMAX-spinning i Brooklyn, New York. Foto: AP Photo/Kathy Willens

Den kreativa klassens död

Richard Florida har du kanske inte hört talas om. Men hans begrepp ”den kreativa klassen” är vanligare att man stött på. Frilansaren med sin laptop på instagramvänligt fik i valfri rik storstad. Efter att ha rest världen över för att sprida sitt budskap har Richard Florida fått kalla fötter. Klyftorna som följt i den kreativa klassen spår har fått honom att omvärdera sina läror.

Den kreativa klassens existens passar som hand i handske med större inflyttning till städerna, avreglerade kapitalmarknader och utvecklingen av digital teknik. Samtidigt som produktionen av billiga varor flyttats till Asien och ersatts av låglönejobben i servicesektorn.

En ny ekonomi skulle växa fram. Där den kreativa klassen skapar appar, bloggar, poddar och tekniska lösningar för stressade storstadsmänniskor. Konstgallerier i nedlagda fabriker. Restauranger i gamla lador. Med stora löften om hur utvecklingen skulle lyfta krisande industristäder och rensa upp ruffiga slumkvarter. Allt kantat av ett billigt utbud av arbetskraft som kan leverera mat, köra taxi, städa eller diska.

Den nya ekonomin växte fram. Bostadspriserna sköt i höjden, servicesektorn växte, kaffe latte-konsumtionen ökade. Tusen träningsformer skapades. De som inte kunde hänga med i utvecklingen ekonomiskt trycktes ut i mindre attraktiva områden som ännu inte omvandlats till hipstermeckan. Numera är det svårt att få en lunch under hundralappen i Stockholms innerstad. Vill Riksbanken ha upp inflationen kan de byta till ett lunchindex.

Problemet med de ökande klyftorna har väckt kritiken mot att vi låter den här utvecklingen fortsätta. Låglönejobben som denna ekonomi bygger på behöver arbetskraft som inte kräver kollektivavtal. Priserna i innerstäderna kräver allt mer kapital. I kläm hamnar de som varken tillhör den kreativa klassen eller den nya underklassen. På så vis har det kreativa blivit vägröjare för kapitalintresset som hela tiden letar ny avkastning.

Det är också kreativitet i en väldigt sträng mening. Enbart om den bidrar till den ekonomiska utvecklingen räknas den. Med den definitionen är till exempel ett stort företag som Spotify i toppen av den kreativa skalan, medan en hiphop-duo i en förort inte ens räknas. Börjar duon däremot ge avkastning i pengar är det en helt annan sak. Kreativiteten ligger i värdet som skapas.

Är det här ett problem? Enligt Richard Florida har det skapat en situation där de flesta större städer i den utvecklade världen fått ett ”förortsproblem”. Utanför de rika innerstäderna (som tidigare var fattiga) finns pärlband av fattiga områden som ofta präglas av hög brottslighet och stora sociala problem. Ju mer kapitalet koncentreras dit den kreativa klassen bor och verkar desto mer utsatta verkar de här områdena bli.

Man kan ju gå och hoppas på att Rinkeby, Biskopsgården och Rosengård ska genomgå samma process som Aspudden och centrala Sundbyberg gjorde för ett par decennier sedan. Men vi har knappast råd att vänta så länge.

I ett alltmer ojämlikt samhälle är det svårt att upprätthålla en livsstil som bygger på kreativitet men är beroende av allt större mängder kapital. Framför allt lämnar det väldigt många människor utanför. Det är väldigt skört att basera alla förhoppningar om ekonomisk utveckling på en sådan ekvation. I nästa finanskris kan den falla med ett brak.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se