Stäng
maj 30, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige är vår stora fråga

För unga engagerade har jämlikhetsfrågan varit i centrum länge. Ens politiska perspektiv har präglats och präglas fortfarande av finanskrisen 2008, och efterdyningarna. Då såg vi bland annat Occupy Wall Street, och via eurokrisen och fram till i dag har frågan väckt de unga väljarnas intresse.

Politiker som sätter ojämlikhet högst på dagordningen – Bernie Sanders, Podemos, Jeremy Corbyn, Syriza (i någon mån) och nu också rörelsen NuitDebout i Frankrike – lockar unga i högre utsträckning än någon annan.

LO-rapporten ”Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige”, av ekonomen Anna Almqvist, presenterades i förra veckan och är en väldigt bra forskningssammanställning som ger en startpunkt för diskussionen om hur vi löser problemet med ojämlikheten.

För det är omöjligt att läsa den här sammanställningen och inte se detta växande problem som akut.

En viktig sak som påpekas i rapporten är att det saknas folkligt stöd för den ojämlikhet vi har i Sverige i dag. Det handlar alltså inte bara om unga.

I Sverige är de flesta överens om att samhället borde vara långt mer jämlikt än i dag. Det gäller både mindre inkomstskillnader och mer lika möjligheter. Vi är överens om att jämlikhet och små klyftor dessutom har ett egenvärde.

Alla länder som undersöks ger samma besked:
En majoritet ”instämmer” eller ”instämmer starkt” i påståendet att inkomstskillnaderna är för stora. I Sverige handlar det om 90 procent (!) som tycker att skillnaderna är för stora.

Det finns också forskningsstöd för att ekonomisk ojämlikhet har negativa effekter på sammanhållning, demokrati, hälsa och kriminalitet. IMF och OECD slår fast att ojämlikhet är negativt för tillväxten och att den ökande ojämlikheten i Sverige har varit dålig för svensk tillväxt.

Så: Vi vet att alltså att ojämlikhet är skadligt för tillväxt, samhällsfarligt och att en förkrossande majoritet av svenskarna vill se mer jämlikhet. Då finns bara ideologiska skygglappar kvar som förklaring till varför så många kämpar emot ökad jämlikhet, och vill se större lönespridning, lägre skatter och en mindre omfattande välfärd.

Argumenten om att social rörlighet är viktigare än jämlikhet håller inte heller. Den amerikanska drömmen är en myt. Forskningen som redovisas i Anna Almqvists rapport visar att det saknas belägg för påståendet att ojämlika samhällen ger mer rörlighet vad gäller människors inkomster under en livstid. Tvärtom: Det tycks finnas samband mellan ojämlikhet och låg rörlighet.

Både arbetsinkomster och kapitalinkomster har i Sverige bidragit till att öka klyftorna de senaste 35 åren. Men tittar man på 2000-talet så tycks skattesänkningar och försämringar i socialförsäkringar och välfärd vara drivande för att klyftorna ska öka.

Dessutom funkar subventioner som RUT-, ROT- och ränteavdrag i dag på ett sånt sätt att de ökar ojämlikheten.

För politikerna borde detta vara goda nyheter. Skatter, subventioner och socialförsäkringar är ju deras verktyg. Det betyder att de kan göra något åt ojämlikheten om de vill (och här har regeringen och Vänsterpartiet i någon mån börjat agera, om än väldigt försiktigt).

Kollar vi på de grupper som har allra högst inkomster blir det också tydligt vart vi är på väg. Den procent som tjänar mest i Sverige har en inkomstandel i dag som är lika stor som på 1940-talet. Efter decennier och decennier av utjämning förs nu en politik som innebär att vi backar in i framtiden.

Medan de fattigaste sett sina inkomster öka med 14 procent sedan 1991 har de med högst inkomster sett sina inkomster öka med 90 procent. Så ser ett samhälle som långsamt dras isär ut. Den som vill förstå varför anti-etablissemangspartier – och hatet mot vad som helst som upplevs som eliten – växer ska nog titta närmare på den här utvecklingen.

Den ekonomiska eliten sticker iväg och lämnar resten bakom sig. Och då är det ändå mycket pengar som aldrig syns i redovisningar, granskningar och rapporter eftersom de är undangömda i skatteparadis och Panamabanker.

Sverige är ett land där klyftorna växer betydligt snabbare än i andra länder. Den insikten borde prägla det offentliga samtalet mycket mer än vi ser i dag.

Andelen med låg ekonomisk standard har växt i alla grupper, så problemet är generellt. Vi ser också hur utrikes födda och ensamstående med barn, framför allt kvinnor, är allra mest utsatta i detta. Tittar man på förändringen mellan 1995 och 2013 så sticker de grupperna ut rejält, då andelen med låg ekonomisk standard hos utrikes födda och ensamstående med barn ökat med över 18 procent under de åren.

Att utforma politik för vår tid måste vara att sätta dessa insikter i absolut centrum. Inom fackförbund, bland ekonomer, forskare och opinionsbildare förs diskussionen redan flitigt – men partierna ligger efter.

Det här är ett av vår tids stora politiska projekt, och våra folkvalda måste ta det till sig.

Sök på Politism.se