Stäng
februari 25, 2018
Maxida Märak, artist
Maxida Märak.

De har inte lyckats ta död på oss ännu

Sagofolket. Mitt folk.

Ni har slitit. I århundraden har ni blivit förtryckta.

Vi är som en gammal själ. Sinnet är ungt, men vi börjar känna oss trötta och gamla i lederna. Som en äldre ibland kan känna att benen inte riktigt bär den där sista biten uppför backen, det går så fruktansvärt långsamt. Så sluter vi ögonen för ett tag, lutar oss tillbaka och tänker på den där sjön där vi fiskade som barn, de gamla stigarna vi fick lära oss att fortsätta gå på så att våra förfärders fotspår inte skulle växa igen mellan risen på det karga fjället mot kalvmärkningshagarna.

Vi ser det stora vidunderliga norrskenet som kastar sig likt en ibland våldsam dans över himlavalvet. Det färgar en annars helt svartvit fjällvärld grön och blå under månen.

Grymtandet från kalven som tar sina första staplande steg ut i världen. De långa benen som inte ännu kan hanteras av de nyfödda djuret. Vajan som alltid håller sig nära sitt barn grymtar. Gammelhärken som likt en enstöring vandrar iväg medan sarvarna stångas. Doften av mjukt skinn och skohö blandat med nybryggt kaffe över den sprakande elden, och jojkens mjuka melodi, som ett uråldrigt eko mellan de hemtama fjälltopparna. Men så vaknar vi upp, måste spärra upp ögonen nu. Är det snart bara dunkla minnen?

Jag brukar säga att folk tror att vi är ett sagofolk, nästan som vättar och vittror.

En viktig del av en slags historiekultur, men som inte finns på riktigt. I den riktiga världen har vi ingen plats. Kommer vi att bli en saga, på riktigt, till slut? Min generation är duktig, stark, arg. Men vi är också extremt egocentriska och tror allt som oftast att det är VI som banat vägen till vars vi står i dag i samhället. Så är det inte.

Många talar om att samerna äntligen gör uppror, att vi har vaknat till liv och börjar kräva våra rättigheter. Men det har vi gjort i alla dessa år. Mina förfäder har slitit minst lika hårt, och hade de inte gjort det så hade vi varit utplånade för länge sedan. Vi är ett segt folkslag.

Trots ihärdiga försök så har de inte lyckats ta död på oss ännu.

Kanske har vi ändå stjärnorna på vår sida, kanske finns vi här för att bryta normen om snabba cash och massindistri. Urfolken är väl de som, om någon, kommer överleva naturkatastroferna. När din GPS går sönder tror jag inte att du vet om solen går upp i öst eller väst. Ta bort all teknik och de flesta skulle inte överleva ett dygn på fjället.

Sverige har dock börjat visa lite intresse för de här folket. Sakta men säkert har vi tagit plats i populärkulturens allra finaste rum, och allt fler börjar förstå den mörka rasistiska historia som drabbat mitt folk, och som fortfarande pågår.

Vår kultur hyllas på galorna, syns i bästa sändningstid på TV och får mer och mer utrymme innanför de annars så stängda dörrarna.

Men i år är det valår också, och än en gång finns det inte ett enda parti som verkar komma ihåg oss. Som vanligt. “Välkommen in, men börja fan inte kräva en massa rättigheter.”

Vi är cirka 20 000 samer i Sverige, och inget parti verkar vilja värva oss. Så ursäkta om jag inte tror på politikers brandtal om hållbar utveckling och att tänka klimatsmart när halva Sverige redan befolkas av människor som lever en livsstil som ni talar om som “framtiden”. Vi är fortfarande ett sagofolk hos er. Inte riktigt på riktigt.

ILO 169 någon? Någon som är intresserad av att plocka upp den lilla ur papperskorgen? Nähä.

Så kära politiker, det här är budskapet ni ger mig: Ni hyllar min medverkan i “Jills Veranda” och andra program, samtidigt som ni klappar mig på huvudet och signalerar: “Du har ju fått berätta er historia. Det var väl ingen som lovade er en framtid bara för det?”

Sök på Politism.se