Stäng
maj 25, 2015
Politism, redaktion
Sju raka VM-guld, men Sovjetnostalgi blir inte bättre för det. Foto: V. Dasin/TT

De fem mest irriterande sakerna med vänstern 2015

Text av frilansskribenten Tomas Hemstad.

När jag fick frågan om jag ville skriva den här listan tänkte jag självklart säga nej.

Men sen kom jag på att jag bor i USA, faktiskt väldigt långt bort från svensk vänster.

Och när högafflar, tjära och fjädrar åker fram så har jag ett hemskt stort land att gömma mig i.

Jag strök lite på slutet – hade tänkt att ha ”Debattlystnaden” som en av punkterna men kom på att hyckleriet i att kritisera detta i en debatterande text på en debatterande sajt kanske hade varit lite väl.

Jag erkänner mig dock som hycklare oavsett detta; jag har absolut gjort mig skyldig till minst tre av de här sakerna, förmodligen fler. Hoppas att det är som de säger i tolvstegsprogram, att det första steget är att erkänna att man har problem.

De fem mest irriterande sakerna med vänstern 2015

1. Narkotikapolitiken
Den som önskar sig en annorlunda narkotikapolitik i Sverige står oftast framför valurnan utan reella alternativ. Den Bejerotska modellen, där allt bruk är missbruk, varje användare av narkotika ett samhälleligt misslyckande och där utfrysning och repression är de främsta verktygen, har ett närmast enhälligt stöd i Riksdagen.

Vänsterpartiet vill visserligen slopa innehav genom brukande, men en vänster värd namnet borde ha en mer progressiv hållning gentemot både bruk och missbruk. När ska vänstern börja prata riskreduktion? Varför är det så ont om klassanalys i vilka som hamnar i klammeri med lagen på grund av droganvändande? Varför är det så svårt att vara solidarisk med narkomaner? Låt Svenska Brukareföreningen visa vägen.

2. Rädslan för ny teori
Spola tillbaka bandet till cirka mitten/slutet av 1990-talet när vänstern upptäckte queer-begreppet: ”queer-aktivister splittrar vänstern”, ”queer är ett nyliberalt projekt”, ”queer är en modefluga”, etcetera.

Spola sedan fram bandet 10 år och EXAKT samma kritik mot instersektionalitet.

Det finns en ovilja inom vänstern att ta till sig nya perspektiv, och framför allt teoribildning som inte är direkt född ur marxismen. Visst har det har sagts en hel del dumt i både queerteorins och intersektionalismens namn. Men den (yes, I went there) vita cis-vänstern som, till och från de senaste åren, verkar ha tyckt att unga, rasifierade och transpersoner som tycker saker på nätet är vänsterns största problem, de kanske borde … kamma sig?

Eller åtminstone försöka tänka igenom sin egen politiska utveckling och se att den inte alltid varit helt friktionsfri eller korrekt. Att en stor del av vänsteretablissemanget verkar brinna mer för infekterade interndebatter än för att krossa kapitalismen (till exempel!) är ett enormt problem som leder mig till…

3. Taggarna inåt
Ni får ursäkta om jag förvandlas till Jesus/Rodney King/en hippie men kanske vi kunde försöka vara sams?

Alltså, inte alltid, jag tror på livlig debatt vänstern emellan. Det är den som leder oss framåt (se föregående punkt). Men, vadan denna ständiga fixering vid det som skiljer oss åt? Kan det inte vara så att man håller med debattör X om en sak men tycker att hen är ute och cyklar när det gäller en annan? Måste debattör X brännmärkas, isoleras och kastas på soptippen för att hen var av fel åsikt den där gången?

Det här har alltid varit ett problem för vänstern på ett annat plan än för högern. När två högerdebattörer grälar slutar det sällan med att de kallar varandra för smygkommunister och sedan vägrar att figurera i gemensamma sammanhang för all framtid. För två vänsterdebattörer verkar en jämförbar utveckling helt naturlig.

Finns det något sätt vi kan tycka olika, och diskutera detta utan att det spårar ur, blir personligt och börjar handla om tusen andra saker än den ursprungliga frågan? För varje gång vi tappar spelkulorna i inomvänsterliga debatter så sitter ju högern där och käkar popcorn.

4. Sovjetnostalgin
Vänstern är av gammal hävd urbra på att plocka isär USA:s imperiebyggnad och utrikespolitiska härjningar. Tyvärr har man inte lyckats lika väl med att kasta av sig oket från Sovjet. Under några år på 1990-talet fick svensk vänster gå golgata-vandring för att på olika nivåer ha stött Sovjet.

Vänsterpartiet slopade ”kommunisterna” ur namnet, och det tycktes pågå en sorts självrannsakan angående att låna sitt stöd till grymma diktaturer. Nu finns inte Sovjet längre, och det finns inget vänsterpolitiskt med Putins Ryssland. Ändå är det som att all geopolitisk vett och sans åker ut genom fönstret för en del av vänstern så fort Ryssland är inblandade.

Från att låta sig luras av uppenbar propaganda och konspirationsteorier, till att helt glömma bort allt vad vett, sans och hyfs heter i en diskussion om Andra Världskriget eftermäle (looking at you, Aftonbladet).

Ryssland verkar fortfarande vara landet som får (vissa) vänsterdebattörer att gå helt bananas. Det är dags att släppa det gamla kalla kriget, det nya kommer inte att ha samma spelregler. Och detta med att hålla på länder som man håller på fotbollslag…make it stop.

5. Bristen på visioner
Livslön nu! Kräv ett andra miljonprogram! Fängelse åt välfärdsprofitörerna! Inget av detta gick att läsa på Vänsterpartiets eller Socialdemokraterna valaffischer, och det kanske var tur (vad vet jag? jag är ingen valstrateg, men…).

Men det är problematiskt att det enda vänstern tycks drömma om är att tillfälligt sakta ner en utveckling mot total liberal hegemoni. Utslagning från arbetsmarknaden, storstädernas bostadsbrist och utförsäljningen av välfärden är problem som drabbar enorma mängder människor (eller som politiker gillar att tänka på dem: röstare), ändå tycks ingen våga drömma om en radikalt annorlunda politik.

Vilket sorts samhälle har Socialdemokraterna drömt om de senaste 20 åren? Är det någon som en vet? Tänk om vänstern en dag vaknade med så gott självförtroende att vi vågade oss på att måla upp en egen världsbild. En vänster som var offensiv och visionär skulle kunna locka de väljare som inte ser sig själva som en del av framgångssagan Sverige. Och mycket pekar på att det är en växande grupp.

Tomas Hemstad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se