Stäng
september 12, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Sölvesborg 2015. Jimmie Åkesson på klaviatur, Marcus Öhrn på sång. Foto: Rickard Nilsson/TT

Därför lockar den sverigedemokratiska folkrörelsen så mycket

Sverigedemokraterna växte enormt mycket i årets val. Såväl i riksdagen som i kommuner och landsting rycker de framåt. För många av oss var det en lättnad att de inte blev ännu större. Men Sverigedemokraterna håller på att bygga upp något stort och beständigt. De har blivit en starkare och mer permanent kraft i svensk politik än någon hade kunnat ana. Politisms chefredaktör Eric Rosén reflekterar över hur det kunnat gå till – och vad det är som lockar.

På gatan i Karlskrona sjunger den tidigare dokusåpakändisen Marcus Öhrn ”Somliga går med trasiga skor” framför en husbil smyckad med Sverigedemokraternas blåsippa. En liten publik klappar händerna, ett par poliser håller halvhjärtad uppsikt en bit bort.

I Gnesta anordnas marknad i den första helgen i juni varje år. Sockervadd, salami och karusell. Intill Systembolagets entré står ett blåsippetält där fem företrädare för Sverigedemokraterna glatt pratar med allt och alla. Jag ser inga andra politiska partier på plats.

Via Youtube ser jag ett klipp från en trång lokal i Sölvesborg. Där sjunger Marcus Öhrn en cover på Ultima Thules ”Mitt land”, ackompanjerad av Jimmie Åkesson på keyboard. Publiken sjunger med, för full hals.

”Buren över ängar genom skog. Tecken för vårt rikes jord. Fana vacker gul och blå. Evigt stolt för vind du slå.” Jag minns låten. Det är en av de första jag lärde mig att spela på gitarr, när jag som tolvåring bländades av att det tuffa, kontroversiella, bandet som bodde granne med mig i lilla Stenkulla i Nyköping blev rikskändisar. Jag hade precis börjat lyssna på punk och Ultima Thule påminde rätt mycket om punk. Musikaliskt – men framför allt för att de provocerade så många. De gjorde folk upprörda och det är en av punkens huvuduppgifter. I takt med att de allt tydligare associerades med skinheads och explicit rasism avtog min fascination. Dessutom slog Latin Kings plötsligt igenom. De var både farligare, märkligare och coolare. Mer punk än Ultima Thule. Deras utanförskap och antirasism spöade Ultima Thules utanförskap och rasism. När ”Välkommen till förorten” kom släppte dussintals ungar runt mig intresset för nationalismen, flaggan och fosterlandsromantiken. Latin Kings blotta närvaro slog sönder delar av rasismens mobilisering via kulturen.

I konsertlokalen i Sölvesborg har ingen Latin Kings-tröja eller keps med texten ”Alby” broderad i teckensnittet Old English. I stället står män jämnåriga med mig framför scenen och vrålar med i ”Mitt land”. Jimmie Åkesson ler förläget bakom keyboarden. En man längst fram i publiken bär en svart t-shirt med texten ”Give ’em hell” i blågula färger. Budskapet syftar på den då sjukskrivne Jimmie Åkessons SMS till partisekreterare Björn Söder, när den senare ville ha klartecken från partiledaren att rösta för alliansens budget och skapa kaos i svensk politik. Citatet har blivit odödligt i SD-kretsar.

Ett fuck you till hela etablissemanget från en svensk partiledare.

Det finns något i det där som tilltalar mig.

Under alla år jag intresserat mig för politik har rasismen varit en av de frågor som engagerar mig mest. Den gör mig argast och mest illa berörd.

Ju mer jag lärt mig desto tydligare har det blivit hur den genomsyrar det mesta. När Stefan Löfven 2013 höll sitt installationstal som nyvald socialdemokratisk partiledare adresserade han det där. Han talade med brinnande engagemang om rasismen. Han sa att ”oavsett var den finns, i skolor, på torg, på arbetsplatser eller arbetsförmedlingar, eller i våra egna fördomar och beteenden, ska rasismen belysas, bemötas och bekämpas” och konstaterade att vi måste se den strukturella rasismen ”även i oss själva”. Det var ett väldigt starkt tal. Men när han efteråt intervjuades av P1:s Johar Bendjelloul fick Löfven frågan vilken rasism han hittat hos sig själv. S-ledaren hade inget svar och när följdfrågorna blev fler svarade Löfven till slut nej, han hade inte hittat något sådant hos sig själv. Det är begripligt. En partiledare kan knappast rikta strålkastarljuset mot sig själv som rasist omedelbart efter sitt installationstal.

Men ett korrekt svar hade, om det var ett annat sammanhang än en kort P1-intervju, kunnat vara att vi – i stort sett hela västvärlden – byggt delar av vårt välstånd på en rasistisk exploatering av människor vi sorterat som mindre värda. Att även svenskar har rest till afrikanska länder och piskat svarta män till döds i kolonierna. I boken ”Tre år i Kongo” från 1887 berättar tre svenska officerare som tagit värvning i belgiske kung Leopolds privata armé stolt om hur de pryglar sina bärare med en piska av flodhästhud. De sörjer inte ”vildarna” som misshandlas till döds eftersom de anses sakna all förmåga till ”moral, kärlek och vänskap”. Dessa svenskars våldsporriga berättelser om äventyren i Kongo presenterades senare i Grand Hotels festvåning i Stockholm. Sveriges kung, och kronprinsen, närvarade och varken de eller någon annan i lokalen protesterade mot hur svenskarna agerat i Kongo. Tvärtom hyllades de och fick beröm för hur de hävdat sig med piskan i ”det ogästvänliga landet”. Händelsen återges i Sven Lindqvists klassiker ”Utrota varenda jävel” och är ett av många historiska exempel på hur vi i Sverige förhållit oss till rasismen när vi mött den.

Vår position som ett av världens rikaste länder hade kanske inte heller varit möjlig utan den undfallenhet vi uppvisade mot nazisternas ockupationskrig och industriella utrotning av judar under andra världskriget.

Vår vardag i dag underlättas av att vi konsumerar produkter vars pris hålls nere på grund av en exploatering av arbetskraft i andra länder, med tydligt rasistiska förtecken. Vårt berg av välstånd vilar än i dag på en maktrelation som en gång etablerats med uppfattningar om olika rasers olika värden som sorteringsverktyg. Här och nu fortsätter rasismen att spela roll och människor utsätts i Sverige, varje dag, för både aggressiv rasism, aningslösa fördomar och återkommande rasistisk diskriminering.

Vad jag försöker säga är att det aldrig går att bortse från rasismen. Och Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti med hoper av rasistiska företrädare. Ett antal av dem är fortfarande nazister.

Men om jag för ett ögonblick ska försöka att se SD utan att fokusera på rasismen ser jag också något annat där. Något som lockar, som väcker engagemang. Särskilt när det inte finns något Latin Kings, eller någon annan, som kan trumfa SD:s position som antietablissemangets mest högröstade språkrör.

Sverigedemokraterna fungerar på många sätt precis så som en folkrörelse måste fungera. De har väldigt mycket av det jag sökte när jag var ung.

De säger nej till status quo. De vill ha förändring. De vägrar vika sig. De har ett högre mål och bygger sin rörelse genom att vara trogna sin ideologi. De välkomnar nästan alla som vill vara med. Deras företrädare är mer lika sina väljare än i något annat parti, enligt SCB. Det breda engagemanget är ofta ideellt.

I dokumentären ”Jag vill bli statsminister” (SVT, 5 september, 2018) filmas Jimmie Åkesson när han dricker öl, skrålar och sjunger med fotfolket på ett av hundratals SD-evenemang under valåret. Det ser genuint ut. En bild man inte skulle kunna fånga av så många andra partiledare.

När Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i en partiledardebatt (SVT Agenda, 6 maj, 2018) gör en lustig poäng av att överraskande många i SD:s riksdagsgrupp har begått brott jublar både höger- och vänsterdebattörer i sociala medier över den rappa onelinern.

Jag tar mig för pannan och tänker att det är precis detta som är SD:s styrka. Att ett partis företrädare skiljer ut sig från andra partier genom att fler höga företrädare har begått brott är förstås anmärkningsvärt. Men en del av mig önskar att det i Vänsterpartiet, eller i andra partier, fans samma möjlighet att få en tung position trots ett klandervärt förflutet, där det klandervärda inte rör oegentligheter i ungdomsförbund eller skumrasklobbyism. Vore det inte bra för svensk politik om fler personer som gjort fel och som gjort bort sig kunde bli politiker? SD:s riksdagsgrupp har hundratals förkastliga handlingar och uttalanden på sitt samvete. Men att en del av dem har stulit och knarkat – och ändå får representera partiet i riksdagen – är inte ett relevant svar på varför Sverigedemokraterna är dåliga.

När jag var 16 hade jag bara sett det som ett bevis på att de var annorlunda. Mer som de människor jag hade omkring mig. Mer som jag.

2015 skrev Mathias Wåg ett reportage i Magasinet Arena om den rasistiska rörelsens arbete för att bygga egen folkrörelsestruktur. De ville dock inte lära något av arbetarrörelsen i dag. Nej, bara av hur arbetarrörelsen byggt sina strukturer historiskt. Förr.

Fysiska mötesplatser, något som liknar ett eget ABF, som ett komplement till den blomstrande rasistiska folkrörelsen online, som ser ut att leva sitt eget liv men som hela tiden understöds av en organisatorisk struktur. Den folkliga vredens rum.
– Vi uttrycker oss på ett annat vulgärare och folkligare sätt, säger Jan Sjunnesson i reportaget. Han har haft en lång rad olika funktioner i den rasistiska rörelsen i många år. Ibland inom SD-strukturen, ibland utanför.

De slåss om kulturen. Och de bygger ett eget, nytt, språk. Även så tar man makt. Ord som sjuklövern, Sverigevän och godhetsapostlar är bara tre exempel av hundratals nya begrepp hela det politiska Sverige blivit bekanta med under det senaste decenniet.

Att ställa detta mot det som händer inom arbetarrörelsen och den breda vänstern är deprimerande. Visst, vi klarar att mobilisera mot Sverigedemokraterna, då och då. Men ska man vara ärlig är det uppenbart att det vi ser till vänster om mitten är en mindre vital folkrörelse. Mer splittrad. Sjåpigare. Vi är elakare mot varandra. Vi är ogenerösa mot varandra. Vi söker ofta efter första möjliga skiljelinje snarare än minsta gemensamma nämnare. Vi bygger ingenting nytt, inte tillsammans.

LO varken kan eller ska bli en motpol till de svenska mediekonglomeraten”, konstaterade LO:s dåvarande ordförande Wanja Lundby-Wedin i en utredning 2003. Den rasistiska rörelsen tänker precis tvärtom. De etablerar dussintals nya medier, enligt precis den modell som arbetarrörelsen en gång så framgångsrikt använt sig av. Arbetarrörelsen sålde av det mesta av sina tidningar för länge sedan och i dag avpolitiseras kommunikationen i många fackförbund. Lovande initiativ sätts på sparlåga. De som finns kvar positionerar sig gärna mot varandra.

Hade jag varit 14 år i dag hoppas jag att min antirasism varit så grundad i mig att den hade trumfat lockelsen i den gemenskap och de möjligheter den där dåraktiga rörelsen lockar med. Men man vet aldrig. Jag hade ju kunnat bli något där. Någon. Jag är inte helt säker på att jag hade stått emot. I alla fall inte om mina kompisar hade gett sig in i det där.

Massans kraft är oerhört tilltalande, kanske allra mest för unga människor. Men den som i dag, liksom jag, dras till kollektivets förmåga att åstadkomma något större än den enskilde individen tänker nog inte längre i första hand på den svenska arbetarrörelsen. Inte heller tänker man på den utomparlamentariska vänstern.

Opposition mot etablissemanget, makten och eliten är en vägvinnade strategi för att sätta hjärtan i brand. Den som, liksom jag, går igång på det där kommer 2018 bara i undantagsfall att söka sig till våra rödmärkta politiska partier eller till fackföreningsrörelsen. Är personen uppväxt i en av storstädernas förorter finns faktiskt en rad progressiva alternativ, aktivistiska uthålliga rörelser i strid med ”de som bestämmer”. Men bor man inte där är risken stor att det första man tänker på är den rasistiska folkrörelsen.

Etablissemanget har naturligtvis insett att de har problem. Ingen politisk kris är mer omtalad än socialdemokratins. Analysen har tyvärr inte blivit bättre för det.

När Stefan Löfven höll sitt berömda tal på Medborgarplatsen stod jag i publiken. Jag applåderade frenetiskt när han ropade att hans Europa inte bygger några murar. Intill mig stod ett antal personer och buade. Någon frågade dem: ”Vad fan håller ni på med?” De svarade att Löfven snackar skit, att han kommer att svika det där löftet så fort det börjar blåsa. Jag suckade och blev irriterad. Idioter, tänkte jag. Ni märker ju vilken kraft det finns i detta, tänkte jag.

Refugees Welcome var överallt då. En blixtsnabbt mobiliserad, bred och snabbt växande folkrörelse. Tusentals människor över hela landet engagerade sig, utan att någon behövde be dem, utan att någon behövde tacka dem. Vissa stod på T-centralen i Stockholm flera dygn i rad och hjälpte till. Andra lämnade lite filtar och mat en enstaka gång. Men ingen ställde dem emot varandra och började jämföra vems insats som var mest värd. Allt räknades. Jag tänkte: Socialdemokraterna känner igen en folkrörelse när de ser den. De må vara realpolitiska cyniker i många sammanhang men de vet bättre än att missa den här chansen, de är inte historielösa.

Det tog inte lång tid innan de som buade fick rätt. Jag hade fel.

Jag hoppar över diskussionen om vad som var rätt och riktigt att göra i november 2015. Kanske var de tvungna att ”strama åt”, kanske var det fel strategi. Men vad jag helt klart vet var fel är att S sedan dess har försökt vinna SD-väljarnas förtroende genom att närma sig SD:s migrationspolitik. Det har inte fungerat. På samma sätt som de buande på Medborgarplatsen inte litade på Stefan Löfven saknar SD-väljarna förtroende för socialdemokratin. De vet inte om det som företrädarna säger i dag gäller i morgon, vare sig det rör migrationspolitik eller andra områden. Och vem kan klandra dem. Jag vet inte heller.

Att försöka vinna SD-väljare genom att ta över delar av deras politik och problemformuleringar är ett dödfött projekt. Det är en av de sämre politiska strategier jag någonsin har skådat. Så demobiliserades i stället en viktig del av det som finns kvar av engagemang inom S, utan att locka till sig någon alls (valspurtens fokus på välfärd och omfördelning entusiasmerade gudskelov en hel del av de som gick med huvudet sänkt hela våren).

Sverigedemokraterna är duktiga på två saker. Att bygga rörelse och att göra invandringspolitiken inhuman. De senaste åren har Socialdemokraterna inspirerats mer av det senare än det förra.

Det vänstern, socialdemokratin, facket och alla andra måste se, om de vill växa igen, är att Sverigedemokraterna är en folkrörelse. De är ideologiska och bärs fram av många egenskaper andra politiska rörelser i Sverige åsidosatt. Gemenskap, framåtrörelse och tydliga högre mål.

Det här har ju varit vår paradgren. Det har varit framgångsfaktorn. Det har varit maktmedlet och smörjmedlet som byggt nästan allt det som är bra med det svenska samhället. Rörelsen. Som rör sig.

Sverigedemokraterna är nog det värsta som hänt svensk politik under min livstid. Men de är äkta.

Sök på Politism.se